Men lilla stumpan.

Isobel slutar skriva blogg, åtminstone tillfälligt, också hon. Katrine Kielos slutade för några dagar sedan. Hanna Flodr slutade men började lyckligtvis igen. Love-at-first-site slutade och började och slutade. Det finns fler. Jag undrar vad det beror på. Det känns som att samtliga ovan nämnda har blivit populära och omtyckta och i flera fall fått stor karriärskjuts tack vare bloggandet. Det känns som att samtliga ovan nämnda fått en hel del skit i kommentarerna. Alla är de flickor, kvinnor, brudar.

Man kan tänka sig att de är gnälliga att de inte kan ta skit att de borde strunta i all obegåvad smörja som smetas i comments-rutan. Precis som man ska strunta i odören och bajset och de äckliga bitarna nerkissat toalettpapper när man går på en risig herrtoalett. Man biter ihop man håller för näsan man gör det man måste. Rätt vad det är blir det alltför äckligt, man står inte ut, man pissar hellre ute eller inte alls. Så verkar vara fallet med bloggavhopparna. Det blir inte värt det längre, inte lustfyllt, trösterikt eller glatt polemiskt istället bara plumpt och trist.

Man kan tänka sig att de är gnälliga att pojkar, män, snubbar inte slutar blogga, inte slutar skriva för att folk stör sig. Man kan till och med undra varför så många utstrålar viljan att bli omtyckta av alla, man kan undra vad det ska vara bra för när så många av de som utgör alla är idioter.

Lika gärna kan man tänka att det här är vad som händer om flickor, kvinnor, brudar tar sig ton. Om de tar plats, tycker till och blir lyssnade på. Då kommer armén av kukar och ska trycka ner. Sannolikt är det så. Jag vet att det är fult att prata om det här, att det låter pretentiöst och att vi lätt avfärdar det med "nu tror jag faktiskt inte att just det här har något med strukturer att göra" eller med ovan nämnda tanke att de bara är gnälliga, jävla kärringar liksom. Jag tror, tycker mig se, att alla bloggar som skrivs av kvinnor som tar rätt mycket plats och hörs rätt långt får ett följe av dryga snubbar som pepprar varje inlägg med sin smutsiga skit. Inte sällan används tillmälen som lilla gumman lilla du rara du söta fröken. Nästan alltid med en dubbelironisk, safe, underton som gör det till ett sexistiskt angrepp med asterisk. En asterisk som säger "jag vet att det här är en konventionell härskarteknik men eftersom jag är intellektuell kan jag använda den ironiskt utan att du kan säga något och så får jag det gjort ändå - förminskandet".

Fan, kom inte och säg att det inte är så, gör inte det för helvete, jag använder mig av samma skit själv när jag blir trängd.

Snubbar slutar inte blogga av de här anledningarna. Beror det på att vi är mindre blödiga, skarpare, inga gnällspikar, inga jävla kärringar? Eller beror det på att vi inte får den här typen av påhopp? Jag får det inte i alla fall. Jag får en del skit men väldigt lite. Jag läser att någon hatar mig här och där och blir bara illa berörd de gånger jag känner mig just förminskad. Men jag får väldigt lite skit. Silverfisken har fått en del skit men outsägligt lite i förhållande till hur många som läser honom.
Eff brukar bli påhoppad i kommentarstrådar med jämna mellanrum för att han har en torr, intellektualiserande, humor och en rätt "mjuk" hållning och Sigge får skit ibland, inte sällan har det handlat om att hans bror är bög. I båda fallen känns det som att det är samma snubbar som angriper som när till exempel Isobel får en känga.

Jag vet inte vad jag vill säga annat än att det är trist och att jag tycker Isobel (även om jag vill dra ut tänderna på henne efter en del politiska texter), och alla andra skarpa älskvärda människor ska fortsätta skriva blogg, ta störigt mycket plats och vara obehagligt högljudda oavsett om de bli älskade av alla eller bara av ett fåtal. Please do.