underklasssmörjan

Hursomhelst är jag glad att jag kunde betala hyran också denna månad. Det är förstås patetiskt men ibland känns det som att klasstillhörighet är något som man aldrig kan aldrig kan slåss emot. En gång underklass nästan alltid underklass. I min familj har vi alltid haft det jävligt risigt ekonomiskt och min storebror är den enda som inte sitter med skulder hos kronofogden. Det har liksom varit vår självförvållade lott. Väl hos fogden finns det ingen väg tillbaka. Jag har oändligt svårt att tro att jag någonsin kommer att vara något annat än en fattig snubbe. Medelklassungar och medelklasstrettionånting kan alltid få hjälp av mamma och pappa, har alltid fått det, eller vänder sig till fondpengar och andra underliga konton. Det är liksom aldrig kört.
Naturligtvis går det att bryta sig fri och jobba sig upp och göra något storartat men det händer liksom inte. Varken för mig eller för någon annan. Vi sitter och gnäller istället.

Förresten hatar jag när folk, särskilt medelklassen brukar prata om det här, hävdar att man inte kan tala om ett klassamhälle längre. Det är förstås skitsnack.