För övrigt har jag träffat en vrålsöt brallis. Hoppas det inte blir någe vajsing bara.

Det är hetsigt i språkdebatten i Dagens Nyheter. Miljonsvenskan försvaras med näbbar och klor mot angripare Ebba Witt-Brattström. Den senare gör många kopplingar till våld, könsrelaterat förtryck och ungdomens förfall. Hon tycks reaktionär och korkad vid en första anblick. Gringo-pojkarna känns nya, fräscha och fördomsfria. För vi gillar ju Gringo. Jag gillar Gringo. Om jag gillar Brattström är mer tveksamt.
Samtidigt skriver Gringoredaktionen som följer;
”Det som är viktigt för oss är att den [”miljonsvenskan”] får en värdig status så att den som vill kan använda den både i tal och skrift som vilken annan dialekt som helst utan att få knasiga blickar på sig.”
För mig känns det inte genomtänkt. Vem som helst som tar det talspråkliga och gör det till sitt skriftspråk hamnar i trubbel. Ingen skriver med framgång ”ayde. jag är en fett skön shunne som tycker att ob-tillägget verkar kefft lågt” som inledning på sin ansökan till ett arbete. Lika lite skriver man från Södermalmsmailen med framgång ”ja e d bästa ni hittar på arbetsförmedlingen. d e säkert.”. Ingen är förvånad över detta. Det är helt enkelt jävligt ineffektiv kommunikation. Eller i bästa fall bara internt och lagom exkluderande. Skriver jag som jag pratar är det långt ifrån säkert att någon utanför min vänskapskrets förstår. Jag kan inte hänvisa till något som inte är allmänt vedertaget i min kommunikation med den omvärld som finns utanför vänner och liktänkare. Inte för att jag pratar fel utan för att det går fram sämre. Gringos redaktion skriver vidare:
”Människor som bara pratar miljonsvenska är ofta chanslösa på arbetsmarknaden. Som normen ser ut i dag måste du anpassa dig för att släppas in.”
Det har de förstås rätt i. Precis som jag måste anpassa mig varje gång jag går till jobb eller skola eller banken eller vad som helst. Den anpassningen är nödvändig och i mina ögon inte något uttryck för strukturellt förtryck eller liknande. Det gäller naturligtvis att hitta ett gemensamt språk. På Svenska Dagbladets redaktion pratar inte Zanyar Adami miljonsvenska. Tror jag. Det bör han heller inte göra. Detta eftersom det är just ineffektiv och därmed sämre komunikation. När han pratar med mig kan han få svänga sig med delar av den slang han försvarar. När han pratar med den enorma grupp han tagit sig mandat att representera kan han, om han trivs med det, köra hela den miljonssvenska ordboken. För övrigt tror jag inte att det faller sig naturligt för Adami eller Carlos Rojas att prata annat än hyfsad akademikersvenska. Men det är förstås en gissning och inte en absolut kunskap.
Jag har bott i Rågsved ett par år och tillbringat en hel del tid hos bekanta i Tensta och Rinkeby. Jag tycker det känns lätt förljuget att prata om EN miljonsvenska. Det finns massor av ålders-, ursprungs- eller värderingsmässiga grupperingar och de pratar inte samma språk, samma slang, med samma brytning eller ordval. De förstår inte nödvändigtvis varandras miljonslang. Gambier och kurder umgås inte alltid bara för att de bor i Rinkeby och de kan inte alltid hitta varandra i den påstått breda miljonsvenskan. Sån är i alla fall min erfarenhet. Dessutom slutade, i alla fall de jag jobbat med, ungdomarna att säga guss, aina och para så snart svensklärarinnan började använda samma uttryck i ett försök att nå fram. Precis som att jag inte längre slätar av tjejer eller kallar dem för brallisar.