The Water is Wide - Bob Dylan/Joan Baez
Jag avskyr verkligen deras duetter på 60-talet. Det låter som en skruvborr blir överröstad av naglar mot svarta tavlan. Det är tur för deras skull att de kunde göra det rätt till slut.
Aaron
söndagen den 16:e april 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
det är ju politik baby, inte något annat. man får inte hata baez, det är som att skrämma barn. hon är ett kulturarv och borde k-märkas.
jag hade långt ifrån smält för henne som person innan jag såg No Direction Home, hon är faktiskt stenhård. Men jag menade inte att slå ner på vad de gjorde politiskt, mer att det var fruktansvärt dålig musik. De slaktade verkligen låtarna tillsammans.
det lyste liksom igenom att du diggar joan ändå, trots naglarna mot svarta tavlan. jag älskade henne också först efter no direction-filmen, önskar att scorsese gjorde en om baez också. hon måtte vara en av de få ur det där ursprungliga gänget (pete seeger å grabbarna) som inte bara är en tomte. dessutom tycker jag att hennes sångstil påminner lite om nina simone i sina stunder, och man kan ju bli kär för mindre.
jag tycker hon sjunger helt fantastiskt när hon är själv, det är bara när hon och dylan gick på scen 64-65 och skrek ut hans låtar utan någon som helst melodi som jag går ballistic.
femton gånger på repeat, det var länge sen och den håller hundrafemton gånger till. steel guitar, how sweet it is. det gör inget att det låter som att de spelat in i en telefonkiosk, det blir bara bättre.
Det är inte hennes fel att dom lät så illa tillsammans. Bob ska ju alltid vägra repa före konsert. jag tycker man hör ofta hur hon febrilt försöker hänga med i hans improviserade fraseringar.
Looking for information and found it at this great site... » » »
Skicka en kommentar