Så patetisk att du skäms
"nä hörru gösta eller va fan du heter, nu är det faan dags o skärpa dig. Sluta upp med att tycka synd om dig själv nu har det gått så lång tid att det snart blir patetiskt. Det är patetiskt"
Det spelar ingen roll. Förstår du att det inte spelar någon roll? Förstår du att det alltid handlar om frustration, besvikelse, irritaion och ilska. Det handlar om glädje, upprymdhet, expansiv välvilja och kärlek också. Men patetiskt är det alltid. Överladdat med patos och överladdat med en krystat dramatisk nerv. Skalar man bort det där finns det ingenting kvar. Då är man bara en docka som går omkring och är oberörd i 78,5 år och sedan dör och blir till ingenting alls. Jag kanske är den dockan och blir kanske just ingenting alls. Men jag tänker inte vara det frivilligt. Bortom frustration finns bara resignation och en jävla icketro som är helt värdelös. Om jag inte hatar all smörja i världen och i mitt liv är det bara desillusion och genuin cynism och bitterhet som vilar tryggt i mitt bröst. Att vara patetisk, att vara överdramatisk, att existensialisera och uttrycka banala skitkänslor är allt jag kan och kanske är det också vad jag lever för.
Det är förstås inte så att jag vill vara ledsen, att jag vill vara desperat eller skrattretande, jag vill inte ens vara upprörd med jämna mellanrum. Jag skulle helst av allt leva i ett explosivt och massivt orgastiskt jävla töcken för det mesta. Men för att få det ena måste jag genomleva det andra. Jag tror att det är så.
Det där handlar om allt. Det handlar om att inte stanna kvar på samma jobb bara för att det är smart. Det handlar om att plötsligt våga uttala pretentioner och drömmar om en tillvaro där min sysselsättning är något mer än brödarbete.
Jag har levt femton av mina år, minst femton, i apati och skönt distansierad. Jag vet hur man gör. Jag har precis lärt mig det där andra. Jag har precis lärt mig att man kan ha olika humör beroende på situationen. Jag är nöjd med det för trots att det onda gör ondare nu så är det fantastiskt när det goda gör godare.
Det är samma onda man känner när man ger sig på en utbildning som vilken rationell människa som helst förstår inte ger en tryggad framtid. Fuck it. Jag vill ha en tryggad framtid men inte till priset av mitt välbefinnande.
Maila mig om ni vill ha tips på hur man stänger av. Jag kan skit. Jag kan skicka recept och jag kan skicka handlingsplaner. Själv tänker jag vara patetisk och trist och enformig och dum i huvudet precis så länge jag måste vara det för att kunna vara triumferande lyrisk igen. Patetisk ja? Hör på den här så förstår du: Jag vill kunna älska så mycket att jag nästan dör och jag vet att priset är högt. Du ryggar tillbaka? Jag förstår det.
Mitt nästa mål är att kunna uttrycka min kärlek eller min avsaknad av kärlek även i verbalt uttalade ord. Där är jag ännu väldigt illa ute och det är synd. Men jag vill lära mig. Gud, vad skrattretande jag kommer att bli då.
Jag är inte säker på hur det här kommer ut. Kanske är det pubertalpatetiskt och ingenting mer men det är väldigt mycket just pubertalpatetiska känslor jag vill vinna igen. Jag vill våga vara den visionäre femtonåringen. Jag har varit den andra, han 23-åringen med fast tjänst som var arbetsplatsombud för Kommunal och hyfsat kunnig om MBL-förhandlingar, och jag vill inte bli det igen.
/Goesta
24 kommentarer:
"Jag vill kunna älska så mycket att jag nästan dör och jag vet att priset är högt." Det tycker jag nog låter som en alldeles utmärkt och fantastiskt vettig målsättning. Skit i anonyma idioter.
jag vill också, goesta, jag vill också älska så att jag dör. jag är så trött på det blanka grå som bara halkar av en, så frustrerad att det kryper ut genom öronen när jag sover, så förbannat led på tillvaron mitt emellan kärleken. för guds skull, var dramatisk, apatiska människor gör mig värre!
tack
you go girl.
jag säger ju det, hellre allting utanpå än robot. hellre stå och dunka pannan mot väggen än vara ljummen inför alltihopa. jag har en vän som är robot. han fattar att han är en robot. men kan inte göra något åt det säger han och mår svindåligt av det om han tänker på det. vicket han undviker. eftersom han är robot.
känslor. that's the whole point, no? det tycker jag även som liten gumma. min inre tonåring och jag är tighta som fan. och jag vidhåller att det är bra.
allt är sagt och jag kan bara instämma, det är värt allt att känna och inte ett skit att vara avtrubbad
någonstans är det också patetiskt nog så att om du släpper allt så gör det inte lika ont när du faller.
mjuka saker går svårare sänder än hårda. för hårda går så jävla sönder när de går sönder.
men det är jobbigt nästa hela tiden. fast lite skönt också.
jag var precis som du så jävla länge. 25 år.
sen raserade jag allt (med hjälp av kärlek förstås). det var sjukt sjukt jobbigt.
men värt det.
Word!
Jag funderar dock på att nappa på erbjudandet om att stänga av då jag i snart 27 år bara känt och aldrig lyckats stänga av. Jag har känt så mkt att jag snart undrar om det går att hålla ihop mig själv som en människa. Men jag måste försöka liiite till.
Det här var fint.
Jag skulle aldrig välja bort himmel/helvete och stänga av. Jag vill ha bergådalbana (även om jag vill dö i dalar).
Vackert rutet. Den där off-knappen är farlig. Då är det helt klart bättre att vara lite patetisk ibland (om nu känslor är patetiska).
WJag är nöjd med det för trots att det onda gör ondare nu så är det fantastiskt när det goda gör godare"
Du unga, kloka man. Du skriver så det värker/kittlar/svider i varje ben i hela min kropp.
jossan: Så länge det inte kliar är det lugnt. Jag hatar när det kliar.
/Goesta
"I hurt myself today, to see if I still feel. I focus on the pain, the only thing that´s real..."
Det är dina kritiker som ger dig bränslet, du borde tacka dom. Kanske inte nu men senare. Alla som är rörande överens med dig, och det verkar vara många som dunkar rygg här, kan ge dig styrka och mod men om alla går över i ryggdunkarmode så dör din ambition. Det är inte unikt för dig, det bara funkar så. Jag tror du vet det.
anonym - jag tycker det är mest intressant att du tar för givet att jag aldrig stått på knä med pistol mot huvudet. jag säger inte att helvete är bra, men att jag hellre känner än inte. som överlevnadsstrategi är stängav en möjlighet, men det fungerar inte för mig under någon längre tid.
jag tror att stängav är en temporär lösning för att överleva, och som sådan fungerar den, men jag tror också att den kan bli lika dödande som det den skulle skydda mot om den får härska tillräckligt länge. iallafall är det så för mig.
Förställningen om att livet endast erbjuder två lägen, antingen "himmel/helvete jag är en känslig kännare som kreerar och blöder mina livssafter på dekadent vis" eller "jag är en totalt avtrubbad människa som stänger av alla känslor för att slippa bli sårad" är en fånig romantisering från början till slut. Det finns trevliga mellanlägen, det vet vi alla, dom är bara inte så intressanta att skriva om.
anonymous: "Jag hoppas dock inte att du menar att jag vill promota min utsatthet på något sätt"
Självklart inte. Jag menar att varken du, jag eller (tror jag) de andra som kommenterat vill promota utsatthet.
Tänk på att jag har hyfsat många besökare när du utlämnar dig så.
/Goesta
Goesta- Jag vet. Det blev som sagt helt jävla fel. Kan du ta bort?
Said and done.
/Goesta
fint skrivet.
Du framställer dig ofta som desperat och skrattretande. Varför gör du det?
Tycker du att det är skrattretande att vara ledsen ibland och sökande, och att berätta om hur tankarna går då? Det tror jag inte. Varför skulle du själv vara vad andra inte är?
Du (be-)skriver bra, och du kan ju vara både självironisk och se dig själv på avstånd. Löjlig, det är typ Ulf Nilson eller Göran Skytte eller så, som inte kan se humorn i den egna framtoningen. Du verkar inte riktigt höra dit.
villervalla: Om jag inte såg mig som desperat och skrattretande kanske den där humorn inte skulle kännas av. Eller nåt. Jag vet inte. Jag tycker ofta jag ser löjlig ut på håll. Jag beter mig ofta som jag råder andra att absolut inte göra. Det ÄR skrattretande att veta precis vad som är klokast och agera fullkomligt motsatt. Desperat - det är jag ju. Inte alltid, men ibland.
Sedan kanske det framstår som om jag är desperat oftare än vad faktiskt är det eftersom jag inte har samma behov av att i skrift uttrycka när jag är lugn och balanserad. Så jag förmedlar säkert en felaktig bild av mig själv. Men sånt är ju skrivandet.
/Goesta
hursomhelst är dte där m att kunna stänga av en jälvligt bra egenskap att kunna ta till när hjärtesorgen (el vd det nu är) is too tough.. eller man vet att lyckan inte kompensera fallet.
Instämmer, med "matte". Jävla massa ryggdunk och bekräftavarandratyper här. Som om dom inte räckte till i det analoga nätet.
Eric, att du är patetiskt håller jag inte med om (dock att du i min smak ibland kan bli lite för Bukowskiromantisk) men jag förstår inte varför du måste försvara det i en hel essä. Det räcker med ett fuck off till typen i fråga.
Kommer snart till er och släpper lös Wilson!
/JJ
Skicka en kommentar