I saw it all. A woman walked by and all of a sudden he was dead. Just like that.

Det här handlar inte om mig. Eller så gör det precis det. Men just idag gör det inte alls det. Men jag hatar er ibland. Ni kan dra åt helvete. Ni är sjuka i huvudet. Ni är det värsta som finns i världen. En samling flickor, kvinnor och damer sveper förbi. De sliter ut våra hjärtan. Vi har ingen möjlighet att försvara oss. Det är sannolikt så att vi bär skulden, nästan varje gång, nästan varje förbannad gång ni inte vill vara med oss längre. Men jag tänker peka på någon annan. Jag tänker säga att vi gör så gott vi kan. Är det våra mammor eller pappor eller samhället som gör oss till idioter med benen hårt undansparkade så fort det händer? Eller är det ni som förgör oss med er kärlek och makten att ta den ifrån oss? Jag avskyr er idag. Jag skulle vilja slå er. Jag vill generalisera ihjäl er och säga att det gäller er alla. Utan undantag.

Ni verkar aldrig må dåligt lika länge. Det kanske beror på att det alltid är vårt fel eller så är det för att jag inte ser hur dåligt ni mår. Men det jag inte ser kan jag inte se och därför verkar ni aldrig må dåligt lika länge. Ni träffar någon med högre inkomst eller bättre intimhygien eller någon vars framtidsplaner ni går på och så är det plötsligt bra med det.

Vi besitter inte de rätta verktygen för att vare sig underhålla eller reparera det en gång så söta slott som var förhållandet. Vi klarar det inte. Än mindre klarar vi att hantera vad som komma skall.
Vi har inga verktyg. Vi dricker, vi kollar på porr, vi slår sönder en dörr, vi kastar glas omkring oss och vi försöker knulla bort smärtan så mycket vi kan. Men det där är inga fungerande strategier.

Varför blir det så? Att vi står där till slut, alla jag känner, och har stora hål i bröstkorgen sedan ni dragit förbi i maklig takt och slitit ut våra hjärtan? Varför? När blev det fel? Var det redan som tåvåringar vi dömdes till att misslyckas med alla långsiktiga försök att leva med er? Eller har det kommit med puberteten eller rentav senare? När sket vi ner oss så överjävligt? Varför går det aldrig?

När de man tror på mer än sig själv och sin egen förälskelse inte längre överlever så vet jag inte vad som gör det. Ni kan fixa det här. Nu. Eller dra åt helvete.

/Goesta