Såg Tracks på SVT idag. Jag kräks på Gonza. Han var mycket bra i Advance Patrol och visade hjärta och hjärna i dokumentären om desamma. Men som programledare påminner han mest om mongot Thomas Gylling. Ni vet han från Mosquito. Jag klarar inte av dem. Jag får epilepsi. Jag får röda hund. Jag får psoriasis och skolios. Jag blir tvungen att rota efter citodon och sobril för att överleva dygnet.
/Goesta
De tre sämsta svenska filmerna jag sett:
1. Lithium - Johan Widerberg spelar psykopat i en av de minst välspelade, välklippta, välregisserade och minst välskrivna filmer som någonsin gjorts.
2. Ett hål i mitt hjärta - Lukas Moodyson skriver oss på näsan och berättar att porr är snuskigt. I undertexterna talar han också om att Fucking Åmål var en lyckträff från en kille som inte alls har den begåvningen många av oss trodde. Sanna Bråding visar fittan.
3.Klassfesten - Björn Kjellman i en skitfilm. Bara genomusel. Helt tom.
(Jag har inte sett Tre Solar, annars kanske den kunde finnas med på listan?)
/Goesta
Det är ingen idé att försöka ta sig någonstans på den smala vägen, ingen idé att tro att det leder någonstans att vara sig själv. Ingen kommer att tacka mig för att jag hade fötterna på jorden. Så därför har jag bestämt mig. När jag blir stor så ska jag bli Shaun. 
Att se Jimmy Jansson misshandla De Lyckliga Kompisarnas "Ishockeyfrisyr" i SVTs Folktoppen får mig att vilja döda. Snacka om att punken (nåja) är död. Vad är nästa steg? Idol-deltagarna spelar sina Asta Kask-favoriter? Fan.
Idag lyssnar jag på "She Drives Me Crazy" med Fine Young Cannibals. Inte så punk, kanske.
/Goesta
Vet inte om det är för att jag känner mig liten och lite ensam när jag är bakfull efter ett kalastrist indierave där jag sumpade halsduken hos garderobiären. Jag sitter och sitemeter-runkar och penetrerar statistiken så mycket det går. Det är inte nog. Jag vill ha namn och ålder på alla besökare och veta hur många gånger de varit här och veta hur ofta de tittar in och hur många comments de lämnar i snitt och fan vet vad. Jag vill veta allt. Finns det någon sådan counter? Var? Annars får jag ringa anti-piratbyrån och med deras teknik börja luska i vilka alla läsare är.
/Goesta
Jag är illa tränad, röker enorma mängder, dricker för mycket, sitter stilla nästan hela tiden, har förvånande liten muskelmassa. Men jag är en habil korpspelare med stort hjärta och ett aggresivt, nära nog vådligt, spelsätt. Idag drar inomhussäsongen igång. Hurra för mig!
/Goesta
...har jag sagt att jag lärt mig att älska Fredrik Virtanen? Ja, jag har nog sagt det. Jag gillar som sagt fortfarande knappt var femte text han skriver i tidningen men har en intensiv förälskelse i hans bloggperson.
Inatt drömde jag till och med om honom. Vi var på efterfest hemma hos honom. Filip&Fredrik-Fredrik var med. Virtanen och jag kom mycket bra överens men Wikingsson var dryg emot mig för att jag är en nobody. Jag tror han ironiserade över min och Aarons blogg också. Jävla mongo. Virtanen däremot envisades med att hälla i mig Bag-in-box vin och frågade mig ett oändligt antal frågor om livets stora frågor. Han bodde i en fin källarlokal och rökte lika mycket som jag. Han var anspråkslös och trevlig och i min dröm var det the beginning of a beautiful friendship. Underligt som fan. Sen drömde jag om fladdermöss och spindlar. Sedan vaknade jag.
Virtanen är varmt välkommen att stå i mål i mitt korplag när inomhussäsongen drar igång i morgon. Han har en jävla pondus i målvaktskläder.
/Goesta
Jag är inte en särskilt stor kille. Det är inte Sebastian heller. Vi kan uppenbarligen inte förvandla vårt klubbprojekt till någon succé och kassako. Men dricka kan vi onekligen. Herregud, vad vi kan dricka. Ni skulle bli imponerade och oroliga. Själv blir jag mest bakfull. Jag blir vansinnigt bakfull. Vad Sebastian blir vet jag inte. Han svarar inte i telefon. Vi beklagade oss igår. Vi pratade om att det inte är någon idé att sträva uppåt, framåt, mot långsiktiga mål. Ingen blir imponerad av en kille som klarar av att betala räkningarna och på sex månader minskar sina skulder hos kronofogden med 90 procent. Ingen tycker att det är coolt att vara hel och ren. Ingen ser det stora i att lyckas hålla kontakten med många nära vänner. Ingen uppskattar dig för att du lyssnar på riktigt, för att du kommer ihåg vad dina vänner sa förra veckan. Vad folk uppskattar är uppenbarligen att säga samma sak varje gång man träffas, att vara utlevande och berusat glad, att inte vara en belastning på andra, att hålla tillbaka problemen för att inet vara till besvär, att vara glatt spontan och påklistrat euforisk. Ingen gillar oss för att vi tror vi har något att komma med på lång sikt, de gillar istället oss för att vi ger sken av att redan vara framme. Fuck you all och jag älskar er.
/Goesta
Äntligen har det släppt. Jag och Aaron kommer dra in pengar på det här. Technorati värderar vår blogg till $16,936.20. Nu väntar vi bara på budgivning. Vid snabb affär kan vi säga $15,000. Annars högstbjudande. Ok?
/Goesta
Det är det här med tillvaron. Den är så självklart att den ska beskrivas i en fotbollsmetafor. Om inte Mats Hård gör det åt mig får jag göra det själv. Det handlar om spelsystem. Lagerbäck har varit inne på det. Lagar du ett hål så uppstår ett annat. Balansen är viktig men omöjlig. 4-3-3 ger en hel del framåt emedan du förlorar på mittfältet. 4-4-2 är tryggt och får man bara upp sitt varandes ytterbackar tillräckligt ofta kan kombinationsspelet ge både många och fina mål. Mitt liv spelar 4-5-1 just nu. Jag har en strålande defensiv och zonspelet fungerar perfekt där bak. Jag har Zlatan på topp och borde kunna göra underbara mål. Problemet är mittfältet. Jag har en loj Daniel Andersson på alla positioner. Det händer liksom inget. Ingen stickare i djupled, bara långa bollar till motståndarmålvakten. Min inre Zlatan är isolerad och ensam, får aldrig chansen att briljera med tekniska nummer eller knallhårda krysskott. Jag är en femte plats i allsvenskan. Jag är inte ens längre påtånkt för landslaget. Jag siktar på gruppspelet i Champions League inom fem år men tror inte själv på att det ska hända. Om jag bara kunde leverera de där passningarna till min mentala spjutspets så att jag kan ta avslut i straffområdet. Nu slår jag Ljungbergska bredsidor, rakt på målvakten, från trettio meter. Jag är Teddy Lucic i friläge.
/Goesta
Noterar att Porrbloggen är Sveriges (typ) snabbast växande blogg. Kan inte låta bli att tycka att det är lite roligt.
Jag och Aaron kommer snart anpassa oss till marknadsläget och lägga in lite cumshots i högerspalt.
/Goesta
Så om det skiter sig då? Då får jag leva med kronofogden för alltid. Då får jag försöka ha roliga hobbies. Då måste jag jobba som underbetald barnskötare eller elevassistent eller på behandlingshem eller liknande oavlönat arbete i resten av mitt liv. Då får jag sitta ensam i en liten lägenhet, utan flickvän och vänner, och runka till internetporr och text-tv. Då blir jag så illa tvungen att skoja bort ambitionerna. I så fall kan jag ägna all min lediga tid åt att oroa mig. Om det skiter sig kan jag kolla på Crime Night på Discovery i resten av mitt liv. Om det inte fungerar blir jag nog så illa tvungen att råna banken. Då får jag gå på hotell Malmen och agera tantgodis. Då får jag drömma och Fogerty-konserter och sommarstuga. Då kommer jag börja skylla på invandrarna. Då kommer jag sniffa tändargas och låtsas att det var av misstag. Då kommer jag raljera över alla som tror att de är något. Då kommer jag skriva hatbrev till Göran Persson. Då kommer Intrum Justitia vara min bästa brevvän. Då kommer jag ragga på snabbköpskassörskan på ett plumpt sätt. Då kommer jag att börja rösta på missnöjespartier. Jag kommer bara umgås med folk som är dummare än jag för att få känna att jag fortfarande har potential. Jag kommer att sitta på min lokala kinakrog och prata om vad som kunde, borde, varit och blivit över en halvkaraff av husets vita. Jag kommer börja sno saker från grovsoprummet. Så kommer det bli om plan B blir det enda jag har kvar. Det vet jag. Nu måste jag bara formulera plan A förr ännu har jag ingen aning om hur den ser ut.
/Goesta
Varje dag. Tre eller fyra gånger. Varje dag. Det ringer. Jag går till telefonen. Flickvännen går till telefonen. Jag svarar. Klick. Ingen där.
Det har pågått i två veckor snart. Antingen är det någon som tjuvringer eller så är det något annat. Jag tror mer på något annat. Någon automatisk uppringnuing av förbryllande slag. Ingen kan tycka att det är roligt att ringa och lägga på så många gånger utan att ens flåsa lite lite i luren eller lyssna på mitt allt mer irriterade "Hallå? Hallå?". Ingen kan roas av att bara lägga på så snart jag lyfter luren, innan jag ens hunnit föra den till örat. Jag börjar tröttna på det nu. Till råga på allt är vi så lo-tech här att vi inte har nummerpresentation. Så kan det gå.
Har nu, på kort tid, konsumerat hela säsong ett och två av Entourage. Det är ju en fantastisk serie. Jag är inte först om att tipsa om den men uppmanar ändå alla att ladda hem eller köpa på DVD. Det är så snyggt, så högbudget, så HBO. Så otroligt långt ifrån Gossip, den svenska långfilmen som i någon mån behandlar samma ämne ur ett svenskt perspektiv. Även om jämförelsen haltar rejält.
Bäst i TV-universum:
Nip/Tuck, Lost, Entourage, Six Feet Under, Sopranos, Stig Petrés hemlighet, Tru Calling och Herngren & Ulveson. Jag vet att fler borde få plats på listan men kommer inte på dem just nu.
/Goesta
Amerikaner får svara på vilket land de vill invadera efter Irak.
K O L L A
Det är bortom allt.
/Aaron
Jag var med om något väldigt konstigt nyss. Jag var på väg ut för att röka och går nästan rakt in i en jättestor spindel som håller på att tvinna sig upp till mitt tak. Jag vänder mig om, tar snabbt tag i muggen jag nyss druckit juice ur och juicepaketet, fångar spindeln oerhört snabbt och smidigt 2 meter upp i luften. Stolt går jag uppför trappan mot dörren, ställer juicepaket och muggen på trappräcket, öppnar dörren, tar tag i min spindelfälla, tittar upp och stirrar rakt i ögonen på Robert Gustavsson som precis går förbi på gatan utanför. Jag stelnar till av förvånelse, med ett juicepaket, en mugg och spindel i händerna. Robert stirrar tillbaka i sidled medans går förbi (väldigt stilig måste jag säga) och vänder huvudet bakåt mot mig medans han går vidare. Fortfarande registrerande om det verkligen är han stirrar jag tillbaka. Han vänder huvudet och hans fru frågar:
-Men vart är det då?
Robert svarar något jag inte hör. Jag tittar tillbaka på mitt juicespindel-kit och släpper ut en blöt boll till spindel. Undra hur mycket annat Robert Gustavssons uppenbarelse ställer till med under en dag.
Aaron
När jag var sjutton och flyttade till Uppsala bodde jag på elevhem i centrala staden. Vi drack och rökte på rummet trots förbudet och vi lyssnade på musik och pratade hela nätterna. Det var härligt men intimiteten mellan oss som bodde där gick mig till slut på nerverna och jag flyttade. På elevhemmet fanns också nattpersonal som var en slags pedagogiska vakter. En hette Niklas och var otrevlig. En annan, mycket trevlig men underlig nattvakt, hette Helge. Han berättade att han tragiskt hade förlorat sin första fru i en olycka. Han berättade om sin starka tro på Gud. Vi ifrågasatte Bibelns budskap och försökte konfrontera honom med de tvivelaktiga formuleringarna om homosexualitet och annat underligt. Förvånande nog tog han inte avstånd från något av detta kontroversiella utan stödde allt vi tyckte var orimligt i the good book. Han var lite underlig men ändå snäll den där Helge.
Många år senare såg jag samma Helge på löpsedlar om Knutby och mord. Det var en ännu underligare känsla. Vid det här laget vet alla vem pastor Fossmo är.
/Goesta
Jag är sådär trött nu igen. Det gå i underliga vågor. Jag är så vansinnigt trött och oengagerad hela tiden, just nu.
Såg Dylan i måndags och det var magiskt att få se honom första gången. Jag hade väntat mig att han skulle vara större, som alla brukar säga om alla stora män. Jag hade verkligen väntat mig att han skulle vara sex meter hög. Jag älskade Stuck Inside of Mobile och Tweedledee & Tweedledum i just de versioner han valde att spela dem. Jag tyckte han var ogin mot den delen av publiken som satt så att det bara fick se hans rygg och hatt under hela konserten. Jag älskade att se Bob Dylan. Jag älskade inte konserten. Det är min enda sammanfattning.
Dagens boktips är Raymond Carvers novellsamling "Short Cuts". I synnerhet novellen "grannar". Det är så makalöst bra. Så bra. Så mänskligt perverterat i allt sitt lugn. Läs eller dö.
/Goesta
Jag har ingen biljett till Bob Dylan ikväll.
Det känns ganska dumt såhär i efterhand. De gånger jag har sett honom tidigare har jag aldrig lyckats förstå att det verkligen är han på riktigt, förrän han försvunnit och alla gått hem.
Att se honom i Globen är dock ingenting mot att se honom i Trädgården i Göteborg mitt i sommaren där det flyger luftballonger över en med jämna mellanrum. Det var inte i närheten av trängsel och jag stod 10 meter från scenen med fritt svängrum och kunde med varje luftballong se konserten ovanifrån om jag ville. Han var i högform om man jämför, och för att gå emot det jag skrev i början, så kunde jag faktiskt i några microsekunder inse att Bob på scenen faktiskt var den Bob som förändrat allt.
Men ändå, trots att jag försökte allt; koncentrerade mig för allt jag hade, lät allting bara rinna av, försökte matcha bilder i mitt huvud med att han stod där och att han verkligen var han, så blev det bara tafatt. Som att försöka se de senaste 40 årens historia, och ens egen, i ansiktet på en enda man som stod 10 meter bort. En man som bara ville dementera allt.
Aaron
Det är allt det där. Du glömmer bort vad som är viktigast. Helt plötsligt är det fruktmuslin som är i dina tankar istället för vägen framåt. Det är plötsligt hur jeansen sitter och inte vad du ska ta dig till. Det är plötsligt längtan efter snyggare kaffekoppar och inte längtan efter en framtid där du slipper leva med en bortträngd dröm. Du står plötsligt där och hör dig själv säga saker som inget betyder. Tillbaka får du svar som inget betyder. Plötsligt står du där och tycker att det där är ett bra samtal. Att det är trevligt.
Det är allt det där. Du är arg över att MTV slutat visa musikvideos istället för att vara arg över att syndafloden redan är här. Det är allt det där. Plötsligt är det viktigare att inte bli arg än att reagera.
Det är så outsägligt skönt att stänga av, tränga bort, trycka ner. Det är fantastiskt. Det är en välsignelse och du har ingen smärta kvar. Det är allt det där. Du har blivit expert på att inte tänka på det längre. Ingen gör det bättre.
Du är i sammanhanget viktig och det är i sin tur viktigare än att göra något åt allt det där. Du har ditt lilla sammanhang och du intalar dig att det bara vore pretentiöst att se mer eller skrapa dig igenom ytskiktet av smutsig skönhet. Det är allt det där och allt det där är precis vad du vill ha. Du vill inte ha mer för du är inte beredd att misslyckas i din strävan. Allt det där stör dig. Men bara en gång varannan månad, eller så.
/Goesta
Mina föräldrar skilde sig när jag var ett år gammal. Inget tragiskt i det. Det enda det berövade mig var bilden av en trygg kärnfamilj. Mer förvirrad blev jag av min pappas gamla barndomskompis Uffe. Han var, är, poliskommissarie och tjänar stora pengar och har det mycket gott. Det enda underliga med honom är att han lever med två fruar. Han har två barn med den ena och ett med den andra, som jag minns det. Han pendlar mellan sina fruar som ett skilsmässobarn mellan sina föräldrar. Han lever ett varannan vecka-liv. Det gjorde mig mycket förvirrad när jag som liten var i sommarstugan och fick besök av en stor van. Ut kliver Uffe, en hög ungar och två kvinnor som småpratar med varandra. Pappa försöker förklara att de är ihop med honom båda två och att det är okej och att jag inte ska säga något pinsamt. Jag var förstummad och är så än idag. Hur la han fram förslaget första gången? "Ja.. Jag har träffat en ny men ser inte varför det skulle vara ett problem. Vi kan vara ihop alla tre." Jag undrar hur de tänkte. Jag undrar om de tycker att det är jobbigt eller bara skönt med en väninna som verkligen, verkligen, förstår när de beklagar sig över Uffes små egenheter. Mest av allt undrar jag som sagt hur han la fram förslaget. Och om han närhelst han önskar kan bilda en tredje familj med en tredje kvinna.
/Goesta
Jag såg Stephen King på Conan O'Brien förra veckan. Någon gång i slutet av 80-talet hade han varit på en tillställning där det bland annat serverades verklighetstrogna gummikycklingar till middag.
Omtumlad steg han på planet hem och satte sig ner. Efter ett par minuter märker han någon i ögonvrån som sätter sig bredvid honom. Han tittar upp och ser Ronald McDonald. Lång och märkbart besvärad sätter sig Ronald till rätta. Stephen avböjer att säga något. Hans vistelse i Chicago har redan varit surrealistisk nog att det bara känns naturligt att dela säte med Ronald McDonald på flygplanet hem.
Planet lyfter och Non-Smoking skylten släcks. Ronald tar upp ett Kent-paket ur fickan, tänder en cigarett och beställer en Gin & Tonic av flygvärdinnan. Nu kan inte Stephen King hålla sig längre. Här sitter Ronald McDonald och röker och super på ett flygplan utan att göra ett väsen av sig. Han bara sitter där, Ronald McDonald, på väg att bli full.
Stephen frågar honom var han kommer ifrån.
-Mcdonaldland, svarar Ronald kort.
-No seriously, where are you coming from? frågar Stephen
-Mcdonaldland, svarar Ronald igen.
Tydligen finns det ett Disneylandaktigt ställe i Chicago som heter McDonaldland.
Stephen frågar vart han är på väg.
-I'm on my way to open a McDonald's in Atlanta.
Ronald McDonald bor i McDonaldland och blir ofrivilligt utskickad av sin chef att öppna olika McDonald's runtom i USA. Han hatar det och dricker och röker hela vägen dit. Troligtvis går han ut och gör stan efteråt och ligger med tjejer. Jag ska äta dubbelt så mycket på McDonald's från och med nu.
/Aaron
Today I skipped school. Det var skönt. Istället lät jag mig intervjuas, tillsammans med Sebastian och David, av Expressens nya Tv-kanal som jag inte kommer ihåg vad den heter. De ville fråga om The Tonight Show, min 90-talsklubb. Det var obehagligt och ganska sunkigt. Det underligaste är ju att de väljer att göra ett reportage om oss och vår klubb som 1. Är sex veckor gammal och 2. Det bara gått sådär för. Hursomhelst var det obehagligt. Leder det till en ny gäst så är det väl bra. (Välkomna ikväll, by the way, 21-02 på KGB)
Tiina Rosenberg ger upp och hoppar av. Det är otroligt synd. Jag har tidigare förklarat min kärlek till henne som person.
Alla som hävdar att F! utsatts för naturlig granskning på samma villkor som, säg Juni-listan kan räcka upp en hand. Läs sedan de "tuffa" frågorna Nils Lundgren fått om partiets underliga åsikter.
Smarta, arga, förändringsmåna feminister hör tydligen inte hemma i dagens Sverige. De ska hålla sig i köket, horjävlarna. Eller?
När jag var liten och skulle köpa julklappar köpte jag alltid något roligt, skojigt, eller kreativt till pappa. Sen köpte jag något städ- eller köksredskap till mamma. Redan som åttaåring manifesterade jag de rollerna stenhårt. Jag trodde ju att det var mammas intressen.
...och vad övrigt är så tycker jag det är lite tidigt att prata om våra chanser till VM-guld just nu...
Note to self: Drick inte 13 öl när du ska spela skivor samtidigt. Du tappar känslan för låtarna efter 8.
/Goesta
Jag är irriterad över det faktum att folk slutar blogga till höger och vänster. Tycker de har ett direkt ansvar gentemot mig att forsätta skriva saker som intresserar mig. De kan inte bara lägga ned. Eller ens hota med det. Eller ens besväras av sitt bloggande. Skriv. Det är en order. Jag har ju hittat en grej jag gillar att läsa här. Lämna mig inte i sticket. Skithuven. Typ.
Dessa får inte sluta blogga, någonsin:
Frippe
Maja
Isobel
Buster
Sigge
Sebastian
Margret och Rebecka
Ingen annan får sluta heller, för den delen. Gott så?
/Goesta
| You are a Social Liberal (68% permissive) and an... Economic Liberal (15% permissive) You are best described as a:
Link: The Politics Test |
Vi har en regelbundet återkommande läsare från Newark, New Jersey. Jag undrar vem det är.
Såg Crash igår. Se den. Den var verkligen bra. Uppbygd på samma sätt som Short Cuts eller Magnolia med många karaktärer och historier som vävs ihop. Jag är väldigt förtjust i den typen av dramaturgi. Eller rättare: Jag är förtjust i sådan dramaturgi när den fungerar. I TicTac försökte de med samma grej och misslyckades ganska rejält, även om initiativet var lovvärt. I "Om jag vänder mig om" är sammanflätningen vansinnigt krystad men filmen ändå bra.
Söndagar har verkligen blivit den dag då jag och min flickvän äter pizza och chips och dip och kollar på film och Tv-serier jag laddat ner. Varje söndag med få undantag. Jag står på balkongen och ser alla dessa par som stryker omkring i mysbyxor och köper lösgodis och myser och hyr en film och pizzerian är överhopad av trötta par i min ålder och ingen powerwalkar utan alla avstår från hälsotänket. Jag gillar det. Jag minns att jag avundades det när jag var singel. Hur jag lystet betraktade en kramande omvärld som tycktes så harmoniska och tillfreds, tillsammans, just dessa söndagar. Då landar vi, parmänniskorna, efter veckan och helgen och sjunker trött och avslappnat ned i soffan och njuter. Jag gillar det.
/Goesta
Bye, Bye Östlund
Mellberg förtjänar allt Goesta skriver.
Men, det som skrämde mig mest igår var Lagerbäcks ambitioner.
Ska Alexandersson säkra defensivt på Östlunds kant i VM också?
När vi möter till exempel Argentina? Om ambitionerna är att starta med ett villebråd som försvarare, som i sin tur kräver att vi måste offra högeryttern till en defensiv kraft, ser det väldigt tråkigt ut inför VM.
Vi mötte Kroatien, verkligen inte ett av de svårare lagen vi kommer ställas mot i VM. Måste inte målet då vara att dominera dem om vi ska ha en chans att faktiskt vinna VM-Guld?. Är inte det uppenbara att starta med Christoffer Andersson som är en säker högerback som faktiskt kan hålla sin position, och Chippen framför som till skillnad från Alexandersson faktiskt kan utmana en motståndare?
Detta var det oförlåtliga med gårdagens match enligt mig. Att Lagerbäck föredrar en högerback helt utan teknik, som hälften av matchen återfinns precis var som helst på plan, så att Mellberg och Lucic i sin tur alltid måste vara beredda att ta hans position och därmed lämna ett stort hål efter sig. Hur kan det på något sätt vara bättre än att ha en högerback som faktiskt förstår sin position?
Sveriges problem igår hade till stor del att göra med att vi förlorade hela vår högerkant. Där vi i vanliga fall har Chippen som kan utmana, ta sig förbi och sätta fart. Även runt världens bästa backar. Vi behöver inte en Alexandersson som sällan gör bort sig. Det är inte bra nog för ett landslag. Inte Mattias Jonsson heller för den delen.
Jag tycker om Lagerbäck, men jag tycker inte om att han ibland vill tänka mindre än det som finns framför honom.
/Aaron
Olof Mellberg. En gång svensk härförare av stora mått. Förlåten för tveksamheter det senaste halvåret. Förlåten för den sviktande formen i Aston Villa. Med bibehållet anseende trots det fåniga självmålsinkastet för något år sedan. Hyllad lagkapten i landslaget trots att han underpresterar i varannan match. Till och med förlåten för den vidriga, ganska simpla, straffmissen i EM. Han sköt oss ur EM där och då. Vi förlät och sökte förklaringar hos de som inte sköt någon straff. Och nu.... Nu gör han en fullfjädrad Tommy Salo-manöver. Han hoppar högt, direkt, säkert och alldeles tydligt plockar han ner bollen med hela handen. "Den tog på fingertopparna" sa mongo Mellberg själv. Säkert. Det var en ren målvaktsnedplockning han gjorde. Lyckligtvis får hans idioti och vansinne inte de konsekvenser som Salos motsvarande hockeynick fick men jag vill ändå se Mellberg hårt kritiserad. Ta ifrån honom kaptensbindeln och sätt den på Teddy. Jag vill se rabalder och upprördhet. Jag vill se osund hets och grundlös kritik. Jag vill se uthängning och förföljelse. Kvällstidningarna måste ta sitt ansvar och kräva att Olof petas och hånas inför Islandsmatchen. Lagom till VM kan han ha jobbat tillbaka sitt förtroende och återfått sin plats tack vare ödmjukt, stenhårt, arbete. OK?
/Goesta
Hur kommer det sig att varje lördag på senare tid har börjat med att jag vaknar bakfull, alldeles för tidigt, och ser lördagsintervjun med Lasse Bengtsson på Tv4? Jag vill inte. Jag vill vakna 13:30 och må bra. Det tycks vara blott en fåfäng dröm. Idag intervjuades Lasse Åberg och ett par saker är uppenbara. Bland annat att han uppenbarligen gjort ett mästerverk med Sällskapsresan. Den första filmen är alltigenom fantastisk och definierar väl allt vad vi svenskar är och kommer att vara för all framtid. En annan uppenbar sak är att Lasse Åberg är en stormrik idiot som plågat oss länge nog med sin vedervärdiga Musse Pigg-konst. Varje medelklassunge född mellan 1978 och 1985 har fått fula samlarglas med fula Lasse Åberg-verk på. Alla har säkert fått höra att de en dag kan bli värdefulla. Lika massproducerad som mellanmjölk utgör Lasse Åbergs konstuttryck något av det minst intressanta i svensk historia. Jag längtar efter den dag då de äntligen klär om alla säten i tunnelbanan så vi slipper se hans vattenfestivaldoftande kladd varje morgon, varje kväll. Lasse Åberg måste dödas.
Ikväll möter vi Kroatien och jag har mycket dåliga vibbar. Sannolikt fixar vi en VM-plats på ett eller annat sätt men jag har obehag och olust till sportlunch idag. Det här slutar i katastrof, säger mig mitt inre.
Intressant också att se att Fredrik Virtanens bloggande fått genomslag i hans krönikor. För om inte det här är mer av en (alldeles strålande) bloggtext än en nöjeskrönika av Virtanen så vet jag inte vad som är det. Hursomhelst är den mer angelägen, i mina ögon, än det mesta han skriver i tidningen. Fredrik Virtanens blogg är för övrigt den som överraskat mig mest. Från att ha varit en halvmesyr till kvällstidningsjournalist har här framträtt en riktig, mycket sympatisk och intressant människa. Virtanens bloggande har gjort mer för hans journalistik än något annat. Så stora växlar drar jag på det hela. Jag niger (jodå) och tackar.
/Goesta
Jag och Goesta har tydligen vunnit hur mycket pengar som helst på vår email adress i ett internetlotteri.
Vi har två veckor på oss att svara för att få pengarna. Jag tror vi har vunnit på riktigt.
Det första jag ska göra är att hyra en omöblerad våning högst upp i ett hus, köpa ett stort kylskåp och fylla den med Pago's och dricka, dricka, dricka tills jag ligger utslagen mot väggen och inte kan röra på mig. När jag vaknar dagen efter ska jag köpa en häst och rida iväg. Jag har tänkt ganska länge på att jag vill köpa en häst och rida iväg. Hoppas vi får pengarna på riktigt.
Aaron
* Göra två mål i en och samma match
* Skriva en sonettkrans
* Lära mig dansa ordentligt
* Köpa en TiVo
* Bli full med Sean Penn
* Äga fem par riktigt snygga, brukbara, skor samtidigt
* Försonas med mig själv
/Goesta
Jag ringde precis min kompis som bad mig ringa upp om en minut.
Han skulle just åka förbi Telefonplan där det inte finns någon täckning.
Det går inte att prata i telefon när man åker förbi Telefonplan!
Nästan alla telefonbolag har sina kontor där. Men det går inte att prata i telefon när man åker förbi. Det känns som att någon ville imponera på sina telefonkompisar på kontoret och köpte en maskin som skickar ut en störningssignal så att alla som åker förbi ska förundras över exakt hur mäktigt telefonplan är.
Aaron
"Du ser lite ut som Steve O" - Enligt Kalle om varför jag skulle vara med i hans TV-spex.
"Du ser ut som Alfred E Neumann" - Enligt Robban på videobutiken där vi alltid hängde när jag var liten.
"Du ser ut som Mark Wahlberg, fast utan muskler" - Enligt en 13-årig tjej när jag jobbade på skola.
"Du ser ut som Bob Dylan" - Enligt en vän som bara syftade på mitt dåvarande stora krull.
"Du är lite som Filip Hammar" - Enligt Video-Andreas som mycket väl visste att Filip är fulare OCH dummare än Fredrik.
"Du ser ut som James Dean" - väntar jag fortfarande på.
Nu ska jag åka till skolan och analysera poesi (hujeda mig). Ikväll spelar jag skivor på KGB med mina allierade. Räknar med fullsatt och lång kö. Eller precis tvärtom. Fan. Jag kommer i alla fall lukta gott.
/Goesta
Jag är fruktansvärt trött, helt omotiverat. Jag sitter och försöker fokusera på den lågkvalitativa underhållning som presenteras för mig på teven. Det är svårt. Jag var på 50-årskalas hos flickvännens far i lördags. Jag diskuterade politik med flickvännens farbror vid tre på natten. Så gör man inte. Särskilt inte när man är fullkomligt oense och aldrig träffats förr.
Jag orkar ingenting just nu. Har texter jag ska läsa och tycka något om. Har klubben jag ska spela skivor på i övermorgon. Har otroligt mycket städning att pyssla med. Har tvätt som ska tvättas, en flickvän som ska älskas och vänner som ska uppmärksammas. Har ingen ork. Jag är säkert dödligt sjuk. Eller inte.
Bilden hittade jag i datorn. Den har legat där sedan Micke målade av mig, i paint, i somras eller våras när jag var mer intresserad av att läsa Offside än av att umgås. Den är vansinnigt lik mig. Mer lik mig än bilden i vänsterspalt.
/Goesta
Att flyga med privata fordon är så jävla försenat.
Det slår mig då och då och jag blir upprörd.
Hur kunde de använda ett jetpack vid OS-invigningen 1984 och fortfarande inte ha ett enda exemplar på marknaden?
Jag förstår att försäkringsfrågor är ett problem. Men det ligger något mer fundamentalt bakom som jag inte kommer på. Det borde absolut vara möjligt att massproducera flygande mopeder. Hur skulle det vara mer riskfyllt att flyga med en moped än att köra motorcykel på en motorväg?
Alla förutsättningar finns, men vi får inte. Det kunde vara en punkt att lägga till den där kampanjen att stoppa fattigdomen innan 2015. Stoppa fattigdomen och låt oss flyga innan 2015.
/Aaron
Jag har varit i Uppsala en vecka nu. Jag har påmints om varför jag inte är här så ofta. Men framförallt har jag kommit fram till att det är dags för mig att ge mig av. Jag ska till Toronto! Toronto har blivit utnämnd till världens renaste stad i slutet av 70-talet. Under den tiden låg dagstidningarna i plåtkorgar med olåsta plastlock runtom stadens gator. Man lade pengar i ett fack bredvid plåtkorgen och tog sitt exemplar. Detta fungerade tydligen hur bra som helst. Jag har ett kort när mina föräldrar hälsar på en kompis i Toronto 1979 och i bakgrunden ser man Börje Salming i direktsändning. Han ser inte ut att längta hem.
Det är det enda jag vet om Toronto. Eller nej, inte riktigt. Jag har läst ett reportage om Mats Sundin där rubriken löd: Ibland vandrar han runt på stadens gator precis som en vanlig man. På bilden har han på sig en svart solhatt, svart tröja, svarta byxor, svarta skor och är helt blåsvart under ögonen. Det är tidigt på morgonen och helt tomt ute. De går förbi ett höghus med en gigantisk målning av Sundin på väggen. Han berättar att det ibland känns ensamt att vara frälsaren som miljontals människor hoppas på mer än någonting annat ska tillbaka bucklan till staden. Trots att han har försökt i över 10 år utan att lyckas, förblir han lika älskad. I Toronto minskar inte intresset av att laget förlorar. Det är bara drömmen som blir mer desperat.
Nu sitter jag och lyssnar på en jazzradio station från Toronto på internet, och den vikarierande radioprataren ber om ursäkt för att deras länk med väderstationen är bruten och allt hon kan säga är att det är mörkt ute. I nästa paus mellan låtarna återkommer hon till sin väderrapport och säger, helt utan ironi eller i väntan på uppskattning, att, jag kommer gå ner om en stund. Om jag kommer upp blöt, så regnar det ute. Om jag kommer upp kall är det kallt. Det här är min väderrapport. Hon börjar presentera en låt som handlar om de 5 elementen. Jorden, Vattnet, Vinden, Elden och Kvintetten. Den är magisk. Flöjtsolon över drum battle trummor och trumpeter som skriker för att ta över kommandot.
/Aaron
I mailboxen idag:
Tjena
Sluta dröm om det ljuva livet
/mh
Mats Hård har börjat blogga igen. Detta är fantastiska nyheter.
/Goesta
Det är sommar och jag och mamma och pappa tittar på film. Vi skrattar och dricker kaffe och klappar katterna. Vi diskuterar filmen, en riktig sån familjediskussion som jag aldrig haft och alltid saknat. Jag minns inte vilken film det var men jag minns att vi gick i kärleksfull polemik och angrep varandras åsikter om filmen. Vi intellektualiserade och diskuterade. Det var härligt. Jag såg vad min mor och far en gång hade gemensamt, vad som en gång gjorde dem till ett oskiljaktigt par. 1981 var skilsmässan ett faktum men innan dess hade de haft intensiva år, ett stormigt äktenskap och en avväpnande rå humor tillsammans. Jag njöt när vi satt där, som en riktig familj, som jag tror att en riktig familj sitter. Pappa var på besök över helgen och jag tyckte han verkade mer harmonisk än på länge.
Två veckor senare och ännu en skön känsla av gemenskap. Mamma och pappa hjälper mig att flytta. Jag ska till Uppsala och jag ska bo ensam för första gången. Min mamma, som länge vetat om att jag röker men aldrig uttalat att hon accepterar det, bjuder mig för första gången på en cigarett. Det betyder att hon betraktar mig som vuxen nu. Pappa och jag bär upp min TV och han säger hela tiden att jag kommer att ha kul här. Att jag öppnar dörren till en egen värld, en egen tid. Han minns såväl när han flyttade till Stockholm och blev sin egna person. Hur han fikade i Gamla Stan, hur han konstant gick på jazzklubbar och hur han hittade sig själv i beatnickförfattarna. Nu ser han samma öppning för sin son. Det regnar något så otroligt den här dagen när jag flyttar till Uppsala. I tunnlarna når vattnet upp halvvägs till dörrhandtaget på bilen. 20 sekunder utomhus gör mig så dyngsur att jag kan vrida litervis med vatten ur tröjan. Jag sneglar nyfiket på söta tjejer som tillsammans med sina föräldrar bär in TV-apparater och kassar med doftljus och rökelse och bestick och hela skivsamlingar. Det här kan aldrig gå fel.
Tre månader senare träffar jag pappa igen. Den här gången i ett förhörsrum på häktet i Nyköping. Jag är tillintetgjord och min pappa är resignerad. En polis och de två förundersökningsledarna sitter med. Jag får inte träffa honom ensam. Vi får inte prata om brottet. Det hela känns overkligt. Vi pratar inte längre om film eller om hur kul jag ska ha. Vi pratar om hur det är att vara inlåst dygnet runt. Vi pratar om Claes Borgström, den advokat pappa önskat och fått. Vi pratar om de brev jag skickat och som pappa säger hjälper honom igenom detta. Vi utgår båda ifrån att han snart kommer att vara fri från misstanke, att det snart kan återgå till det normala. Med facit i hand vet vi båda att det aldrig blev så.
/Goesta
Jag har läst kommentarer om Britneys dokusåpa. Jag har hört hur banal den skulle vara. Allt jag fick svar på efter ha sett 3 avsnitt är hur fullkomligt idiotiskt självupptagna folk av denna tid är.
Hon är underbar. Hon lever varje sekund. Min bild av henne raserades efter ungefär 1 minut. Jag skulle vilja vara bästa kompis med henne. Att hon konstant frågar hennes vänner om deras favorit sexställningar är så ointressant i sammanhanget, att de som hänger upp sig på det, efter ha sett helheten i alla avsnitt bara kan rubriceras som anhängare av våran tids värsta farosot, populismen.
Jag bryr mig inte om att hon filmade hela hennes kärlekshistoria med Kevin för resten av världen, från början till nu. Det var hennes val. Att tjejer som kallar sig feminister hånar henne gör dem till exakt vad de hånar emot. I hennes verklighet var det här det bästa hon kunde göra. Och hon strålar av godhet och värme. Hon vill alla väl. Hur kan man sätta sig emot det? Jag tappar så mycket tro när det verkar ha inträffat överallt.
/Aaron
Det Ljuva Livet är Eric Goesta Roséns rapporter från ett snårigt universum.
Eric Rosén är redaktör på Dagens Arena, skriver mest om politik men också om teve, musik och film.
Kommer alltid brinna extra för frågor som rör klass, kriminalvård, skola och jämställdhet.
