Getingar är fel

Jag gillar verkligen inte getingar. Kommer en emot mig springer jag så långt det krävs. Men det finns en tid på året när jag älskar dem. Just nu. De är trötta och dumma och man kan i stort sett blåsa på dem så flyger de åt de hållet man blåser. Jag har alltid älskat rättvisan i det. Tills igår när jag satt och fikade med en kompis och hon berättar att de är ute efter kött vid den här tiden på året. Jävligt onödigt. Varför flyger de runt och äter blommor hela sommaren för att helt plötsligt ändra allt och börja äta på oss. De har grava attitydsproblem och jag är dubbelt så rädd nu.

Aaron

Hjärta, Smärta, Stjärta

Jag är visserligen alltid extra gnällig och självömkande när jag är bakfull men ändå.
- Vafan? Vad hände med den begåvade 18-åringen på bilden? När dog han?

Vafan? 1: Vi har lagt ner mycket tid. Vi har delat ut otaliga flyers. Vi har skickat ut oändligt många pressmail. Vi har hetsat bekantskapskretsen vecka ut och vecka in. Vi har lyckats få folk att dyka upp, dansa och dricka på bred front. Nu fanns vi med som enda klubbtips under rubriken "Suveräna nöjestips" i Aftonbladet. Vad händer? Ingen kommer. Det var den tråkigaste kvällen i The Tonight Shows korta historia. Jag ber alla besökare om ursäkt. Med alla menar jag mina femton lojala vänner som försökte liva upp stämningen efter bästa förmåga.
Usch. Det var verkligen inte roligt igår. Kom inte dit. Jag skulle inte ha gjort det.

Vafan? 2: Vad hände med det förtroliga samtalet? En gång i tiden tyckte jag mig kunna tillföra något när jag umgicks med vänner. En gång i tiden gav de mig nya infallsvinklar på världen. En gång i tiden... Nu händer det ibland att jag mina vänner ger mig något nytt. Allt mer sällan. Jag, å andra sidan, sitter som en mupp och raljerar och det enda jag bidrar med är att sätta luft i rörelse. Gud, vad tråkig jag är. När tappade jag förmågan att tycka, tänka och vara delaktig i världen? Jag har inte sagt något vettigt på ett halvår eller mer. Kanske har jag skrivit något vettigt men mina fränder gör nog bäst i att läsa mig här om de vill ha ut något av vår relation. Jag har nämligen helt slutat samtala annat än om sånt jag samtalat om tusen gånger tidigare.
Känner mig som en haschpundare som stannat i utvecklingen och inte kan ta in ny information, inte kan utvecklas. Jag beklagar.

Vafan? 3: "But who am I to judge? Who ever listened to a guy called fudge?"

Vafan? 4: Vem fan tror jag att jag är egentligen?


/Goesta

My hometown

Jag har flytt till Uppsala. De sista dagarna i Stockholm stod jag till slut alldeles slut vid 7-tiden på morgonen och rökte utanför kontoret. Snett mittemot mig på andra sidan gatan ligger ett konditori där det samlas runt 20 poliser varje morgon och hetsar upp varandra inför en dag av ordning. Det känns alltid som att de ska gripa mig för att jag står och ser trött ut och lyssnar på stulen musik i min ipod och bor i illegalt i ett kontor. De blänger alltid lite åt mitt håll men låter det stanna vid det. I tisdags morgon kom jag på att det var i stort sett den enda rutinen jag har nuförtiden.

Så jag bestämde mig för att fly. Jag åkte förbi skolan på vägen bort och gick på en lektion för första gången på 3 veckor. Utbildningen är ju på distans, om man vill, så jag behöver inte gå dit, men det var ett väldigt bra beslut. Min lärare fullkomligt lyste när han pratade om mitt bokomslag och historien till och hade en ganska lång utläggning om allt filosofiskt det väckte i honom. Han är en god man min lärare, men han pratar så tyst att ingen i klassen som inte sitter längst fram hör vad han säger. Man borde kanske påpeka det, men jag tycker om det. Det bara stärker att utbildningen är på distans.

/Aaron

Med gem som enda vapen

Ok jag blir riktigt orolig över svensk sjukvård nu.

Min vän Peppe jag skrev om tidigare i veckan, som lämnade Coca-Cola över hela mitt golv, har fått sitt straff. Jag tycker dock att Gud var helt sjuk i huvudet den här gången. Ett sånt här straff förtjänar ingen.

I måndags började han jobba på ett bygge. Där blev han placerad på ett plåttak tillsammans med en gubbe som är ett totalt svin. Som har vidriga åsikter om allt. Peppe kokar hela dagarna av hat mot gubben och överväger varje sekund att knuffa honom över kanten.

I onsdags klämde Peppe sin tumme mellan taket och en kofot. Tummen blev genast blåröd, svullnade upp och kändes som att någon konstant slog på den med något väldigt hårt. Peppe fortsätter ändå att jobba dagen ut. Väldigt imponerande. Under dagen träffar han en arbetskamrat som några månader tidigare varit med om samma sak och säger att han måste till akuten och tömma den på blod.

Efter jobbet går Peppe förbi sin husdoktor och får en tid på en gång.

Här slutar allt vett.

År 2005 i Sverige ska man inte gå till doktorn om man klämmer sin tumme. De gör med tummen vad din försupna granne skulle göra. Vad din 5-åriga son skulle komma på efter ha klurat en stund.

Hon tar ett gem från sitt skrivbord, vecklar ut det, tänder ett ljus och eldar på gemet tills det glöder. Sen trycker hon, trycker, misslyckas, trycker igen, för att på tredje försöket lyckas göra ett hål i nageln och tömmer sedan tummen på blod genom det hålet.

MED ETT GEM FRÅN HENNES SKRIVBORD.

ETT GEM!

SOM HON ELDAR ÖVER ETT STEARINLJUS TILLS DET GLÖDER

ETT GEM SOM DESSUTOM ÄR TRUBBIGT

ETT GEM!

Det här är det bästa de har att komma med i en tid av nanoforskning. Ett gem från skrivbordet som inte riktigt fungerar.

Jag tänker aldrig lita på en doktor igen.


/Aaron

Tyvärr var attackdelfinerna lögn

Delfinhistorien var tydligen inte sann. Min kompis mamma jobbar på P1 och berättade att en reporter där intervjuat en anställd vid kolmården som berättade att delen med giftpilarna var en ren skröna som Aftonbladet gladligen snappat upp utan att kolla närmare. Men det fanns en riktig historia som på sitt sätt är lika imponerande.

En uppdrag med delfinerna går till såhär:

Ett larm kommer in till delfinbasen att en dykare saknas eller att en person ramlat överbord och försvunnit under ytan. Räddningsmanskapet springer ner till sin båt och klappar med händerna (eller hur de nu får den utvalde delfinens uppmärksamhet). Delfinen hoppar upp i en bassäng i båten(!) och de styr ut mot området där personen försvunnit. När de är framme ger de en ny signal till delfinen, som hoppar ut ur båten och dyker ner för att leta rätt på den försvunne.

Det här är den sanna historien, men jag saknar en del fakta. Jag vet till exempel inte hur delfinen hittar personen. Jag vet däremot att delfiner har ett avancerat ekolod och kan lokalisera saker på hyfsat stort avstånd. Dressörerna har troligtvis dumpat människoliknande dockor i djupt vatten och lärt delfinerna att de får delikatessfiskar om de hittar dockan.

Med sig ner i djupet har delfinen en boll, likt en flytboj, som de fäster runt den försvunne personen när de hittat den. Personen flyter långsamt upp mot ytan. Delfinen däremot fullkomligt flyger uppåt och gör glädjeliknande hopp när den nått ytan för att visa att uppdraget är slutfört. SEN HOPPAR DEN TILLBAKA UPP I BÅTEN. Och äter delikatessfisk. Jag tänker mig inte en glad delfin när jag ser det här framför mig. Jag tänker mig en hund som ser korkad och nöjd ut. Men det är en delfin. Och den här versionen av 'attackdelfinerna' är sann.

/Aaron

Edman är rolig

Kul fotbollshumor på Erik Edmans hemsida/dagbok/blogg:

"... själv blir det väl mest blöjbyten nu när världens finaste bebis äntligen anlänt... Elias heter han... men det skall bli oerhört kul... och jag ser det som en utmaning... Ha ha"

Jag tycker på riktigt att sånt är jättekul.

/Goesta

Fråga!

Jag har min 90-talsklubb. The Tonight Show. Jag spelar bara låtar utgivna udner 90-talet. Paula Abduls "Straight Up" och Neneh Cherrys "Buffalo Stance" kom 1989. Tyvärr. I övrigt vimlar det av fantastiska låtar. Hur många som helst. Men jag har säkert missat otaliga godbitar. Så jag vänder mitt vridna ansikte mot världen och ber er berätta. Vilka är 90-talslåtarna jag glömt? De som man måste spela. Men som jag ändå glömt. Min hittills bästa upptäckt (Tack Viktor) är Sin with Sebastians "Shut up (and sleep with me)". Ge mig fler, om någon läser bloggen, ge mig fler.

/Goesta

Runar kommer att sprängas

Terrorister har någonstans i Sverige börjat testa lämpliga bomber att spränga Runar med. De lovar att skona Sverige, och tänker därför först fånga in honom och sedan spränga honom på en avsides plats. Det är ju betryggande, men ändå. Var det såhär Sverige skulle sättas på kartan i det nya världskriget? Genom ett dåligt skämt på filadelfiakyrkan?
Det känns inte rätt.

/Aaron

Integration

Jag har en knölig och svår uppgift. Jag ska skriva poesi till på torsdag. Bara det är svårt. Jag gillar inte att skriva poesi särskilt mycket. Än mindre att läsa den. Eller rättare: Jag tycker att mycket av den poesi man möter är fullkomligt värdelös. Mycket regn som blandas med tårar, mycket ensamhet och väldigt mycket patos. Det skär i mig. Jag ska dessutom skriva poesi på temat Integration/Utanfrskap. Hur gymnasieskola känns inte den uppgiften?

Jag ska nog skriva om när jag var liten gosse som bodde i Nyköping och var tio år och bodde i Ultima Thules hemstad. Jag ska nog skriva om hur alla negrer och blattar fick heta förnamn. "Pendar". "Bogos". Det finns fler. De integrerade barnen, med svenska namn, kallade vi för enkelhetens skull för Neger-Tobbe, Neger-Dennis, Neger-Larsson och så vidare. Detta trots att de var våra vänner. Neger-Tobbe och Neger-Larsson sa aldrig att det var ett problem för dem och vi tänkte väl inte mer på det. Mest tyckte vi kanske att det var praktiskt. Eftersom de hade svenska namn var vi tvungna att ge dem ett prefix för att inte förväxla dem med vanliga Tobbe, vanliga Dennis och vanliga Larsson. Neger-Larsson fick i och för sig heta Bög-Larsson på högstadiet. Det var än mer relevant, eftersom det inte syntes på honom.

Jag gillar en del poesi. Louis Simpson har jag just upptäckt. Han skriver så kallad narrativ poesi och det är en fin uttrycksform. Se här:

Ed var förälskad i en barservitris
men varken hans föräldrar eller hans vänner
gilade det. Så han gjorde slut.

Han gifte sig med en respektabel kvinna
som kunde spela piano. Hon spelade så bra
att hon hade kunnat leva på det.

Eds hustru övergav honom...
Många år senare blev han berusad

på en familjemiddag och skämde ut sig.
"Jag skulle ha gift mig med Doreen", sa han.
"Ja", sa dom. "Varför gjorde du inte det?"

Det är ju alldeles strålande.
Idag ska jag läsa nya Offside och diska. I bästa fall bli frisk. Göra en stor sallad till "festen" imorgon.

Natacha Peyres bröst fortsätter att skapa rubriker i Expressen och Aftonbladet. Good for her. Hur kommer det sig förresten att folk fortfarande anlitar Brinkenstjärna. Har inte hans rykte omöjliggjort all verksamhet för honom så måste det vara något fel med världen.

Bokmässebloggen har öppnat allt annat än starkt. Jag ser Isobel som en garant för att den tar sig.

För övrigt måste TiVo komma till Sverige snart. Då ska jag aldrig mer klaga på Tv. Någonsin. Letterman var den som först fick mig att längta efter denna supermaskin. Det är som något ur framtiden, ur chokladfabriken, ur en drömvärld. Åh... Den som ändå... Om jag bara...

/Goesta

Delfiner med rätt att döda

Ok, jag har missbedömt världen.

Sedan 1989 har Amerika fött upp attackdelfiner utanför New Orleans kust. Dessa delfiner har bland annat tränats till att skjuta giftpilar med pistoler som är fästa runt deras huvud. När Katrina svepte in över staden brast inte bara fördämningarna, utan även delfinernas bassäng. Av någon anledning tyckte de ansvariga att när en orkan är på väg är det bäst att hålla delfinerna beväpnade. Nu simmar det runt specialtränade attackdelfiner utanför New Orleans kust som är redo att skjuta för att döda.

ur Aftonbladet:

Leo Sheridan, 72, har tidigare jobbat för regeringen och hans källor bekräftar att tränade delfiner rymt.

– Jag är orolig för att de kan ha lärt sig att skjuta dykare i våtdräkt som spelat terrorister under övningarna. Om dykare eller vindsurfare misstas för spioner eller självmordsbombare och om delfinerna är utrustade med giftiga pilar, då kan de skjuta, säger han.

Delfiner, världens snällaste djur, är nu ofrivilliga lönnmördare som med all sannolikhet kommer att skjuta fel person. På fullaste allvar, på riktigt, just nu. Grattis New Orleans.

/Aaron

Mitt drömjobb

När jag kom hem från London bestämde jag mig för att aldrig mer jobba på ett jobb. Eller jag hann faktiskt gå på en arbetsintervju på 7-11 innan. Den gick så bra att jag berättade för dem hur mycket annat jag ville göra än att jobba. Det var en trevlig intervju, vi småskrattade och kom jättebra överens. Men att de skulle anställa mig var det inte på tal om. Och att jag ville bli anställd var det ännu mindre tal om. Så jag började med folkhögskola och har sysslat med det sen dess. Gör lite småjobb åt min pappa som att avstava böcker och klistra in svensk översättning i diverse kokböcker. Ett underbart jobb. När jag avstavar böcker ser jag till slut inte orden, de bildar istället mönster med gluggar som jag vet precis hur jag ska täppa till. Medans lyssnar jag på internetradio och är långt borta i mina tankar. Så tycker jag att arbete ska gå till. Som en meditation 5-6 timmar om dagen.

Men jag har ett drömjobb. Ett jobb jag skulle vara stolt över och hängiven till. Jag vill sitta i en litet omålat träskjul på en bakgård i ett ganska nedgånget område. Varje morgon går jag kedjerökandes dit i min billiga kostym och hälsar på alla bums som letar skräp och jag ger dem lite att hjälpa dem på vägen. En cigarett hit och dit, en vacker plunta fylld till toppen, 500 kronor. Presenter de uppskattar. Sen kommer jag fram till min bakgård och låser upp dörren till mitt skjul. Det enda som finns i skjulet är ett träbord med en pinnstol och en mindre hylla. I hyllan finns ett otal buntar med papper. Varje dag ska jag jobba mig igenom en bunt. Jag tar fram dagens bunt, dunkar den mot bordet så att papprena hamnar på plats, sätter på radion och börjar jobba. Det kan vara vilket jobb som helst. Jag frilansar, och tar åt mig allt från att föra protokoll av undersökningar till att korrekturläsa böcker. Vid lunch hänger jag på bakgården, kanske kastar baseball med någon hemlös glad kille och går tillbaka in igen. Dagen är slut när bunten är slut. Jag dunkar den mot bordet igen, ställer den på hyllan märkt 'Färdiga', tänker på hur barmhärtigt livet är mot mig och går hem.

En dag så..

/Aaron

Fåfänga

Har varit nere på stan med Sebastian och shoppat. När jag var liten trodde jag att området kring T-centralen var Stockholm. Jag älskade det. Nu inser jag att det där med Drottninggatan och Sergels Torg bara är en plats man ska besöka om man ska köpa fultjack, ragga förortsfjortisar utanför Åhléns eller är på väg bort från huvudstaden. Ibland dyker man upp där när man ska köpa jeans också. Det blev jeans, t-shirt och en eau de toilette. Nu känner jag mig mer än lovligt metrosexuell. Omedelbart på tåget på väg hem börjar jag fundera om man kan göra något åt "det här jävla krullet" som pryder mitt huvud. Fan. Jag är på väg in i fåfängans träsk. Jag brukar inte bekymra mig. Men allt sedan jag köpte kostym till Davids bröllop har jag längtat efter konsumtion. Vet inte var det slutar. Får jag bara styr på håret lovar jag att skärpa mig sedan. Är det här en tidig trettioårskris? Jag kanske ska börja sätta på högstadietjejer också? Ta körkort? Gå på lägenhetsvisningar? Skaffa VIP på Blue Moon Bar? Vem vet.

Nu drar jag med Sebastian och David till KGB Bars 1000-dagarsjubileum. Gratis mat. Gratis dryck. Min enda invändning är den förkylning som fortfarande gör mig dödligt seg och trist. Ska bota allt med alkohol och värktabletter.

Note to self: Fixa recept på Citodon. Det är ALLTID bra att ha hemma.

Blondie Burger

4 dagars fest slut. Jag har prövat olika mousserande vin och kommit fram till att det är stor skillnad på 50kr - 93kr. Men framförallt att fjärde dagen inte gör det för mig längre. Nu drar jag mig tillbaka till underjorden igen. Jag fick ganska klara skäl igår natt/idag när jag vaknade.

Jag var på Clarion hotell och var full och nere och orkade inte ens åka till Casinot. Jag och Peppe tog taxi till Hornstull. Vi gick in på Blondie Burger, jag beställde min mat, betalade och sa till Peppe att jag skulle gå och köpa cigaretter och bad han ta med min mat också. Vi var de enda i kön, men när båda beställningarna var klara fick Peppe tydligen inte ta med min kasse. Han förklarade precis vad jag hade beställt och påpekade flera gånger att vi var de enda som varit vid kassan sedan beställningen. Killen vägrade ändå, för att helt plötsligt, byta läge och sa att det gick jättebra. Hur glad som helst.

Jag tror att han lyssnade på en historia i sitt huvud som var alldeles för bra för att ett kundproblem riktigt kunde mäta sig mot den. Min vän Peppe fick helt enkelt vänta tills historien tagit slut.

Det gjorde den och Peppe fick påsen, mötte upp mig och vi gick hem. Utan pommes frites. Killen i kassan's inre röst var tydligen så jävla bra att pommes frites var det sista den ville uppmärksamma honom på.

Jag orkar aldrig klaga i vanliga fall, men nu ringde jag Blondie Burger och sa att jag fått ett mål utan pommes frites. Han sa:

-Aaah... du kan komma och hämta dom nu.
-Nej, jag kommer imorgon
-Okej! Fråga efter mig så får du pommes frites

Aldrig. Jag tänker inte gå dit. Det sa jag i och för sig för ett par månader sen när jag fick en porös benbit i min hamburgare där. Igår bröt jag mitt löfte och fick inte ens det jag beställde som tack för min förlåtelse. See you in hell Blondie Burger.

När jag vaknade var Peppe borta. Kvar var en stor pöl Coca-Cola på mitt golv. Han hade ställt upp burken på bordet, men bara gått. Fick ett sms:

'Tack för sovplatsen! vi hörs.'

Nej det gör vi inte.


Aaron

avsky

Jag tittar på fotboll. Lyssnar på kommentatorerna. Ännu en gång gör de precis vad jag avskyr. De pratar om krigande, kämpande, spelare som ett nödvändigt ont. De pratar som om idealet var en match med 22 stycken Ronaldinhos på planen. Jag Avskyr när de gör det. Nu är det Gattuso som omnämns som "inte någon bollbegåvning" men "tyvärr lika viktig som Kaka". Jag förstår inte hur en, förutsätter man, fotbollsintresserad människa kan säga eller ens tänka så.
Är det någon som önskar att fotboll ska vara en uppvisningssport? Gå och kolla på världsrekordförsök i bolljonglering då! Är det någon som tycker att de sämre lagen ska spela ut och lämna ytor för att det ska bli roligare att se storstjärnorna? Skjut er själva då! Jag är heligt förbannad. Förstår man inte att fotbollen är en kamp på liv och död så ska man inte titta på den, än mindre kommentera den. Det fina med Zlatan, Ronaldinho, Maradona och de andra genierna är inte att de kan göra vad de vill med bollen. Det fina är att de klarar det mitt på det slagfält de befinner sig, omgivna av starka män som inget hellre vill än att penetrera deras innerlår med vassa skruvdobbar. Det är det som är magin. Fan.

/Goesta

Till salu

Såg att manolo.se ska köpas upp. Har läst om andra bloggar som köps också även om jag inte minns vilka. Vill ni köpa mig och Aaron så är det helt okej. Bra pris vid snabb affär.

/Goesta

Shorty

Ulf Lundell om Kent i sin senaste roman: "låter som blöt granskog och därinne står en divan och på den ligger en dandy och vrider sej i magplågor på grund av en alltför stor myckenhet praliner".
Det är en lysande beskrivning av Sveriges svar på Genesis.

Det är hur kul som helst att leka med och lyssna på Last.fm. Ibland gissar de lite fel på vad jag vill höra men oftast känns det som att de läser mina tankar.

Svensk film gör mig nästan alltid besviken. Jag måste dock se Kim Novak-filmen. Jag har varit kär i Helena af Sandeberg (don't tell my girlfriend) sedan jag såg henne för första gången. Hon är strålande vacker, mycket begåvad och enligt uppgift naken vid flera tillfällen i den nya rullen. Jag är så betuttad att jag skulle kunna stalka henne, köpa nakenbilder på henne och ringa och flåsa i luren. Nån som har hennes nummer?

Nu spelar Last.Fm Elton John för mig, baserat på vad jag skrivit att jag gillar. Väldigt off, men otroligt rätt. Det hade jag inte ens en aning om själv.

/Goesta

you's a animal, you's a muthafuckin' animal

Fortfarande svårt nedslagen av ett monster till förkylningsvirus kan jag intet annat än att ligga still på soffan och se Nyhetsmorgon Lördag på TV4. Tiina Rosenberg intervjuas i en halvtimme. Jag älskar henne. Hon är magisk.

Hon berättar om de hot hon utsatts för, ett fysiskt och verbalt påhopp på slussenperrongen och hon berättar att hon inte kan ha sin 12-årige son boende hos sig just nu. Hon verkar ha det tufft. Jag förstår att folk kan bli provocerade av henne. Hon talar verkligen i löpsedlar. Hon säger kontroversiella saker ("Tack gode Gud att påven äntligen dog. Spräng vatikanen" m m.) och hon är illa tränad i nyansering. Däremot är hon dödligt skarp, vansinnigt intelligent och nästan alltid konsekvent. Hon vet precis vad hon vill. Uppenbarligen känner folk sig hotade av detta.

När hon tillåts utveckla sina resonemang framgår ju väldigt tydligt vad hon menar. När hon tillåts prata klart. I svensk media finns inget intresse av att analysera hennes egentliga budskap. Istället väntar man på att en av löpsedlarna ska spottas ur hennes mun. Lyssnar man på henne är hon svår att missförstå. Klipper man bara ut en spetsig formulering låter hon rabiat och underlig. Det är, för mig, befriande att höra vad hon verkligen ogilllar med dagens Sverige. Att inte bara behöva höra de intränade floskler som sprutar ur munnen på samtliga svenska politiker. Från Ulla Hoffman via Gustav Fridolin till Per Unckel låter det egentligen likadant. Det är förvirrande och outsägligt trist. Gudrun är lite likadan. Tiina är det inte.

Jag har aldrig haft en tanke på att rösta på F!. Jag tycker det finns massor av anledningar till att inte göra det. Men jag tycker att Tiina är strålande. Jag är kär i henne. Jag skulle vilja krama henne. Hon är ett humanistiskt geni men en politikretorisk katastrof. Ge henne fem minuter så krossar hon allt motstånd med humor, tydlighet och begåvning. Ge henne 30 sekunder så går det åt helvete.

Tiina kan bara framstå som idiotisk och samhällsfarlig om man struntar i att lyssna på henne. Tycker ni annorlunda så har ni fel. Rent objektivt sett. Var hon 20 år yngre och heterosexuell skulle jag friat.

/Goesta

Självömkan

Självklart var det dags för mig att bli sjuk. Riktigt förkyld och sådär oskönt febrig som bara jag kan bli. Eftersom jag skulle spela skivor på KGB igår var jag tvungen att dricka extra mycket för att kväva viruset. Jag var väldigt duktig på denna huskur och minns inte riktigt vad jag spelade alls. Hursomhelst var det dåligt med folk detta omöjliga datum precis innan löning. Hoppas på bättre lycka nästa torsdag.

Idag har jag snörvlat och ätit tabletter, snutit mig och kollat på Idol och Medium som min älskling bandat åt mig. Ska idag se första avsnittet av Lost, säsong 2, och Idol, Medium och Paradise Hotel. Jag ska ligga och grisa i soffan i mysbyxor och min flickvän ska få passa upp mig med omtanke och omvårdnand.

Det är alltid så otroligt synd om mig när jag är sjuk. Det är mer synd om mig än om andra när de blir sjuka. Helt objektivt sett.

/Goesta

Maradona för drygt ett halvår sen.




Maradona igår.



Jag blir så glad. Den bästa matsäcksstrypningen nånsin. Maradona har alltid varit en av de absolut viktigaste människorna i mitt liv, men efter att jag läst hans självbiografi kommer han alltid vara den viktigaste.

/Aaron

Äntligen!


Igår kväll började säsong 2 av Lost i USA. Idag kommer den till internet!
Jag är fast med en macintosh och förstår inte hur bit-torrent fungerar,
men om allt går som det ska kan jag få det via msn lite senare ikväll.

Bara det går bra för Sawyer, det är det viktigaste.


Aaron

Jag har stulit

Jag stjäl helt enkelt Eriks blogginlägg. Bilden är alldeles för bra för att jag inte ska göra det. Tack Erik!

För övrigt måste ni titta på
embryo-bloggen som är fantastisk.

/Goesta

Jag ser mig omkring och känner att det börjar bli läge att städa, att tvätta, att göra rent och att skärpa sig. Jag borde göra något. Jag vattnar blommorna. Det hjälper inte. Jag har aldrig haft en mindre ansträngande tillvaro men samtidigt aldrig varit så stressad och haft så lite tid. Jag undrar hur det kommer sig. Jag ägnar min enda riktiga slötid till att se Idol eller Paradise Hotel. Försöker kompensera med intellektuella Babel. Daniel Sjölin verkar så trevlig på TV men skriver en del rätt vidriga saker i sin roman.

Jag är våldsamt apatisk just nu. Det är på den nivån att om jag skulle se Lilja4Ever idag skulle jag blivit besviken över att det inte var mer naket. Så empatisk känner jag mig. Hjälp mig.

/Goesta

On A Night Like This

Alla har någon gång tänkt på hur det vore att vara ensam på jorden.
Att vakna en morgon och ingen är kvar. Det finns fortfarande mat eftersom det bara är människorna som försvunnit. Affärerna är lika fulla som de var innan, men det är inte längre stöld att ta vad du vill, för det finns ingen kvar som blir av med det. Nu kan det bara kallas att hämta. De första timmarna är förvirrande. Men sedan inser du möjligheterna och slår sönder rutan till en bar och super dig full på gratissprit och lyssnar på skivorna bakom disken. Bryter dig in i lyxlägenheter och lagar gourmetmat. De första dagarna kanske det fortfarande finns någon tv-kanal som har förprogrammerat sina sändningar, annars är det bara att hämta dvd-filmer i en affär. Du kan i lugn och ro hämta pengar där de är förhållandevis lättillgängliga. Du är miljonär. Det spelar ingen roll att det inte spelar någon roll, du är det lika mycket ändå, och i cash.

Efter ett tag tröttnar man nog på sin stad och bryter sig in i lägenhet, tar någons bilnycklar och kör därifrån. Att man inte har körkort spelar ingen roll eftersom det inte finns någon trafik. Så svårt är det inte att styra en bil. Efter ha tankat gratis hela vägen ner till Europa och plundrat valfria städer på vägen simmar man i medelhavet och åker jet-ski. Hoppar på en lyxyacht och styr över till Afrika och kör quadbike genom savannen. Eller flyger en sån där fallskärm med fläkt. Och djuren finns kvar. Du har hela Afrikas djur för dig själv.

Min poäng är att jag lever det här livet just nu. På ett sätt jag verkar vara ganska ensam om eftersom jag känner såhär.

Jag har vänt på dygnet exakt. De senaste två veckorna har jag lagt mig vid 11-12 på förmiddagen och vaknat vid 8-tiden på kvällen. Jag kravlar mig upp ur mitt kryp-in, går ut i kontoret, sitter vid datorn en stund och tar bussen över västerbron till Vasastan, och det har blivit mörkt redan innan jag vaknat.

Visst, det är folk ute överallt, men det känns inte som det. Jag pratar inte med någon. Jag går runt och lyssnar på min ipod, stannar till och dricker en kaffe om caféet ser trevligt ut, läser en tidning och låtsas inte om någonting.

Ikväll när jag vaknade gick jag till exempel planlöst runt i stan tills jag såg en affisch med Cinderella man och gick och såg den. I en stort sett tom salong. Sprang ikapp en buss på vägen ut, som också var tom, hoppade av innan västerbron och gick över den hem.

Det jobbiga är att jag inte kan göra vad jag vill, var jag vill, som jag beskrev i början av inlägget. Om jag verkligen hade varit helt ensam. Jag är bara ensam. Vilket är underbart. Det var längesen jag kände sån ro att jag inte behöver någon alls.

Det är en ganska tom värld jag lever i för tillfället. Jag har inga speciella planer och tänker inte på så mycket. Men jag tycker verkligen om det. Det är som att sova fast man är vaken.


/Aaron

Sonett till Zlatan

Bara för att uppfylla Isobels önskan kommer sonetten till Zlatan här nedan. Men först: En sonett ska bestå av fjorton rader, fyra strofer (4 rader, 4 rader, 3 rader, 3 rader). Varje rad ska innehålla tio stavelser (elva om raden är hyperkatalektisk) och fem takter. Den ska vara skriven i jamber vilket innebär att betoningen alltid ligger i den andra stavelsen (betOng, så stArk, etc) och sonetten ska rimma enligt strukturen 1,2,2,1 - 1,2,2,1 - 3,4,3 - 4,3,4. Ungefär sådana är reglerna. Vilket kan kännas vansinnigt. Men Zlatan ska ha sin sonett.

Så stark och snabb och mycket explosiv
briljant, så tekniskt fulländad är du
så lekfullt enkelt höjer du mitt nu
ej statisk, alltid initiativ

Med bollen du förändrat har mitt liv
och spelat själv jag gjort sen jag var sju
och kärleken till spelet har jag ju
men konst som din den finns ej i mitt kliv

Unik och vacker är din prestation
av världens alla är du ensam bäst
En Zlatan kommer en på en miljon

Till ära för dig ska jag hålla fest
Vi hyllar dig och sätter dig på tron
jag blir så glad om du vill bli min gäst

Bonniers och W&W och de andra är välkomna att maila om ni vill att jag gör det till en hel sonettkrans. Får vi se alexandrinerna nu Isobel?

/Goesta

sonett till Zlatan

Klockan 15.30 lördagen den 15:e september blev en historisk dag. Då gifte sig David och Kristin. Det var vackert, känslomässigt, storstilat och ändå anspråkslöst. Jag njöt. Jag är oändligt glad för deras skull och glad för min skull som fick ta del av det.
En av kvällens höjdpunkter var att dansa till livebandet. Deras låtval och våra stiliga kläder fick mig att tänka på amerikanska cocktailkalas snarare än Viking Line. Det var väldigt skönt och jag passade på att dansa med de flesta i vacker klänning. Naturligtvis mest med flickvännen. För övrigt var jag jävligt läcker i min nya kostym.

Idag har jag varit i skolan. Vi fick i uppgift att skriva sonett. Jag blev färdig på 25 minuter. För den som känner till versmåttet måste det vara imponerande. Det är en makalöst svårt struktur som jag inte förmår förklara. Min sonett handlar om Zlatan. Jag tänkte att han, om han inte fått det förr, måste ha en sonett skriven enkom för honom.

Det är roligt att gå i skolan. Så har jag aldrig tidigare upplevt det i hela mitt liv.

/Goesta

När japaner landar i Europa

Det gick en dokumentär för ett tag sen på tv. Jag såg den inte själv,
och är väldigt ledsen över det.

Den handlade om en japan som var besatt av Albert Einstein. Under dokumentärens gång hör han talas om en tysk professor. Denna professor har jobbat på ett universitet som har Einsteins hjärna konserverad i en glasburk. Eftersom jag inte har sett dokumentären vet jag inte hur det gick till. Men, professorn får en dag ta med sig Einsteins hjärna hem.
Han bara får den.

Japanen börjar nu ringa runt frenetiskt. Han får till slut tag på professorn, som bjuder hem honom på middag.

Kvällen är kommen och professorn tar fram glasburken med hjärnan i. Japanen grundar den storögt. Och nu kommer det otroliga. Han frågar professorn om han skulle kunna få en bit av den. Och får det!
Professorn bryter bort en bit på kanten, lägger den i en mindre glasburk, fyller den med konserveringsmedel och ger till japanen.

Japanen börjar fira och har mot slutet av kvällen supit sig rikligt full på sprit. Han står i vardagsrummet, dyngrak, sjungades karaoke framför professorns tv, gråtfärdig, med en mikrofon i ena handen och en bit av Einsteins hjärna i den andra.


Aaron

Aaron

Jag lämnar stan.

På min playlist:
1. T.A.T.U. "They're not gonna get us" (Briljant. Den blir bättre hela tiden!)
2. Three six Mafia "Stay Fly" (Äntligen låter de redo att ta över världen.)
3. Le Sport "Your brother is my only hope" (Jag kan aldrig låta bli att dansa när jag hör den.)

Det var underligt igår på min klubb. Fullt vid 22.30 och kö utanför. Tomt vid 00.30. Omvänt som fan. Hursomhelst hade jag roligt. Drack för många öl. Aaron var bästa gästen igår. Han livade äntligen upp stället på det sätt som bara han kan.
Sitter med huvudvärken och suckar just nu. Kan någon av våra underbara läsare ge ett slagkraftigt failsafe botemedel mot bakfylla? Jag blir tillintetgjord efter fyra öl. Än värre naturligtvis efter tio.

Jag lämnar stan idag, med nya kostymen nerpackad, för att delta när David och Kristin blir make och maka imorgon, i Nyköping. Jag önskar dem all lycka och ett fortsatt underbart liv tillsammans. Jag önskar också att alla slås med häpnad av hur snygg jag är i min kostym.

Andres Lokko skriver alldeles lysande om den döende dandyn i SVD idag. Läs det och längta efter mig under helgen.

/Goesta

Jag borde aldrig, så nu byter jag

Jag kunde inte längre. Den var alldeles för osmaklig att ha kvar.
Den här bilden är bättre.



/Aaron

Kom ikväll!

Kom till KGB Bar på Malmskillnadsgatan 45 och dansa och lyssna när jag och Sebastian spelar 90-talslåtar ikväll. Öppet till 02. The Tonight Show, heter det. Välkomna!

/Goesta

$$$$$$$$$$$$

Ja! Jag kommer få tillbaka mina skulder innan den 25:e och därmed för första gången i hela mitt liv ha pengar kvar den 24:e.

Så kvällen den 24:e ska jag till Casinot, satsa allt jag har kvar på rött, och köpa ett djur om jag vinner. Ett djur jag kan släppa ut så fort jag lämnar djuraffären.

Jag är inte så ofta i djuraffärer, går det att köpa djur på svenska djuraffärer som klarar vintern?
Typ en sparv.

Det skulle bli ett så vackert dygn, först lyckan över att ha pengar kvar när jag ändå ska få nya, sen satsa alla dem på slumpen - och om jag vinner köpa ett djur för att släppa det fritt och röka en cigarett medans det springer iväg och efter det ta en drink på en skybar. Jag älskar skybars. Jag vet om 4 st i stockholm och alla känns som luftskepp.

Allt hänger på djuraffärerna nu.

/Aaron

Kris and Bobby Digital

Kris Kristoferson, vilken hjälte. Allt han har gjort utstrålar värdighet och manlig styrka. Finns nog få jag älskar mer när allt kommer till kritan. Och i förrgår såg jag slutet på en dokumentär om USA på SVT, där Kris pratar om samhällsklimatet och kommer till slutsatsen:

'and you can't help but wondering what the world would look like if Malcolm X, Gandhi, Marthin Luther King, John Lennon and the Kennedy brothers would still be alive today. If they hadn't been killed..
And, what we're left with are the people who killed them.'

Det är ju en fruktansvärd insikt! Jag har aldrig tänkt på det så direkt förrut. Fan. .

tur att vi har Bobby Digital fortfarande


/Aaron

Generationsroman

Vi är typ 25. Vi tycker det är viktigt att betala skatt men vill inte jobba. Vi tycker att folkbildning är en bra idé men tror att rättstavningsprogram är det enda vi själva behöver. Vi är insatta i, och måna om, feminismen men gillar egentligen mest att ladda ner porr. Vi är för homoadoptioner men gillar inte bögar. Vi bryr oss verkligen om hur negrerna har det i USA. Vi är för gamla för att säga keff men tycker det känns fräscht att säga chilla och stylish. Vi tycker att det händer väldigt mycket spännande i de där förorterna men sitter mest och intellektrunkar varandra på Södermalm. Vi tycker att fadderbarn, TV-galor och insamlingar är fel sätt att hjälpa men skulle gärna åka på volontärsuppdrag om man fick bra betalt och var ledig mycket. Vi tycker att insidan är viktigast men skulle aldrig knulla någon ful om vi inte var fulla. Vi tycker att integration är superviktigt men avskyr allt det där i koranen. Vi tycker att Buddhismen verkar mest vettig om vi skulle välja nåt. Vi älskar oetablerade band men skulle aldrig hört dem utan Direct Connect. Vi är gamla nog för att ha lärt oss koda HTML men för unga för att ha haft någon nytta av det. Vi tycker att det är jävligt intressant med bra böcker men ser hellre Beck-filmerna. Vi är för kvotering men då ska hon åtminstone vara snygg. Vi koketterar med att vi ser dokusåpor trots att vi tycker de är förkastliga. Vi hatar U.S.A. men skulle döda för att få HBO. Vi tycker det är löjligt med 40-talisternas prydnadsspjut och afrikanska masker men känner oss mångkulturella med Immortal Technique-skivan. Vi gillar inte droger förutom hasch, ecstasy, kokain och amfetamin. Vi kan mycket väl förstå att folk blir veganer. Vi tycker att alla som gör något på riktigt är pretentiösa. Vi väntar fortfarande på att vår talang slutligen ska öppna alla dörrar. Vi tror att det var roligare på Thåströms tid. Vi går ut för att dansa och träffa kompisar men ägnar alltid kvällen åt att titta på den lilla indietjejens jeansrumpa. Vi gillar inte konst så särskilt men skulle gärna leva på det. Vi kunde gjort alla filmer bättre om vi hade fått göra om dem. Vi blev chockade när Anna Lindh blev mördad men gladdes åt alla extrainsatta nyhetssändingar som gav oss något kul att titta på. Vi tror att vi skiljer oss från andra generationer. Vi tror på evig kärlek från första ögonkastet men skulle aldrig bli tillsammans med någon som var för fet, skrattade för högt eller hade orakade ben. Vi tror att det är farligt att äta kolhydrater. Vi är jävligt måna om att andra månar om oss. Vi känner oss ofta kränkta. Vi tror att vi är en alldeles speciell generation.

/Goesta

Jag ska alldeles nu gå och lägga mig. Ska väcka min flickvän och sjasa in henne i sovrummet. Ständigt denna flickvän sovandes på soffan emedan jag sitter vid datorn och läser eller skriver. Imorgon ska jag ha läst typ hundra sidor Edith Södergran-dikter och jag ligger i runda slängar 100 sidor efter. Får ta igen det på tunnelbanan på väg till skolan.

Dagen har varit allt annat än briljant med diverse emotionella sammandrabbningar på det slagfält vi kallar förhållandet. Så småningom enades vi, resignerade inför det faktum att vi dör utan varandra, och började istället fokusera på film och glass.
Vi såg The Skeleton Key och War of The Worlds. På TVn, från datorn. Den nya sladden jag har, som ger mig möjlighet att se allt jag laddar ner på TV-skärmen, är en riktig liten älskling.

Måste köpa skjorta och slips och skor till Davids bröllop. Får sondera terrängen imorgon med flickvännen som infanterist i spetsen, sorterandes och gallrandes. Strålande.

Pratade med mamma idag och det slog mig att hon inte sagt något om hur pappa mår de senaste gångerna vi talats vid. Det oroar mig. Det är nog inget bra tecken. Han var ju på väg in på behandling igen. Skulle ju ta tag i sig själv. Igen. Skulle ju försöka leva sundare. Igen. Han skulle bli talför och intellektuell. Igen. Han skulle bli vaksam och spännande och intresserad. Igen. Han skulle sluta att destruera sina inre organ i så hög hastighet. Igen. Antagligen sket han i det. Igen.

/Goesta

Pirat Apor

Vi satt och pratade om våra möten med apor i lördags.
Erik berättade om aporna i thailand som snodde läsk från marknaden som de sedan drack i djungeln.
Peter berättade om när de åt frukost i afrika under ett träd, och en apa hoppar ner på bordet, snor en chipspåse och hoppar upp i trädet igen. Efter att ha ätit 2-3 chips blir han besviken på smaken, häller ner hela påsen över frukostgästerna vid bordet och vrålar ut sitt missnöje.
Och då slog det mig att jag faktiskt aldrig har träffat en apa. Jag började tänka på hur jag skulle vilja att det skulle vara när det väl inträffar och kom på världens finaste idé.

Det är ganska vanligt med rövargäng bland apor. De ligger i bakhåll och väntar på ett bra läge. Sen flyger de fram i samlad trupp, stjäl allt de kommer åt och väser åt eventuella människor som kommer på dem, innan de drar sig tillbaka med bytet.

Min plan är att köpa en bit mark i afrika där det är vanligt med apgäng. Sen ska jag bygga ett litet funktionellt hus där jag kan bo. Sen gräva en grop, runt 8 meter djup och 5 meter bred, och täcka över den med kvistar och löv. Jag har inte riktigt listat ut hur jag ska få apgänget att samtidigt springa i fällan, men med lite research blir det nog inga problem.

Längst ner i gropen ligger det mjuka madrasser och kuddar, en enkel toalett och en stor tv. Ett par gånger om dagen kastar jag ner bra mat till aporna så de är belåtna. Och, under hela deras vistelse i gropen, kommer jag oavbrutet att spela sjörövarfilmer på tv'n. Efter ungefär 3 månader borde de förstått och bemästrat sjörövarlivet i tanken.

Under tiden aporna hänger i gropen och lär sig om sitt nya liv, tänker jag bygga ett sjörövarskepp i miniformat. Typ 20 meter långt. Det ska vara fullt sjödugligt med fungerande kaptensratt och segel som är lättskötta. Sjörövarfilmerna kommer att varvas med instruktionsfilmer hur man sköter deras nya skepp.

Sen kommer dagen. Deras frukost är finare än vanligt. Skeppet är fulladdat med konserverad mat och dricksvatten. Det finns ett nät under apornas madrasser som jag hissar upp dem med. Jag kör dem till skeppet, ser till att alla är med och knuffar ut det i havet. Det kommer bli en vemodig dag, men framförallt en dag av hopp. De kommer bli fantastiska sjörövarapor.

Självklart litar jag inte helt på att aporna ska kunna styra sitt skepp mot lämpliga offer. Det ska finnas en fjärrstyrning och GPS, så att jag enkelt hemifrån kan styra deras prick på radarn mot andra prickar. Och en 360 graders rörlig kamera installerad i masten så jag hela tiden kan följa dem på tv.

När jag styrt dem nästan precis intill ett annat fartyg trycker jag på en knapp - och en låda med sablar och knivar öppnas. En annan lucka öppnas och skjuter mängder med bananer över på det andra skeppet samtidigt som en landgångsbräda skjuts ut så att aporna enkelt kan springa över. Först för bananernas skull såklart. Men en aggresiv gängapa med en sabel drar sig inte för att ta precis allt annat också. När jag märker att de tagit kontroll över skeppet och stulit det de vill ha, öppnar jag en ny lucka på deras egna skepp där det sprutar ut dubbelt så många bananer som jag sköt iväg till det andra skeppet. Och aporna springer tillbaka till sitt skepp, jag drar in landgången igen och börjar styra skeppet mot mig igen.

Sen när de kommit hem tror jag att de får återgå till sitt vanliga rövarliv de hade innan, men det känns som att åtminstone hälften är redo att dra ut på nästa plundringsrunda på havet. Jag hoppas det i alla fall.

/Aaron

Sanning

jag gick och tänkte på det här igår, på väg hem till alexandra och emil:

Jag definerar sanning som en så komplex bild som möjligt av alla synvinklar. Visst finns det mindre sanningar som är enkla och direkta, men de blir endast enkla för att de vilar på hela vårat medvetande.

Och det som gör någonting sant, är att det stämmer för någon. Om sedan något annat stämmer för många fler, är det för att det sammanfattar något större eller utelämnar detaljer. Men den lilla sanningen som bara stämmer för en enda, kan fortfarande aldrig bli mindre sann än det som faktiskt stämmer mer.

Sanning går ut på att man ser klarhet utifrån det man förstår, att pussla ihop intryck, hopp och drömmar så att det stämmer med känslan man bär på. Om sedan den känslan blir motbevisad, gör det inte längre någonting, för det man har hittat är oundvikligen större. Oavsett om det gör det svårare. Därför kan sanning aldrig bli lika med det som är sant. Sanning kan infinna sig i lögner likaväl som något ytterst korrekt. Sanning är en rörelse framåt, inte något faktiskt.


/Aaron

SHOWTIME

Igår var flickvännens föräldrar på besök och vi drack vitt vin och dansk öl. Jag och flickvännen serverade inbakad tournedous med råstekt potatis och kronärtskocka. Ikväll ska jag till Jennie och Charlottes nya lägenhet och se hur de bor.

Dagens låt är, för mig, "The Mercy Seat" med Johnny Cash.

Okej, det är ett dåligt klipp men se ändå Zlatan för många år sedan, i MFF, och hör själv hur han kommenterar det. "Showtime". Självklart.

/Goesta

Lesbian Lolitas 9

Spelade några alldeles lysande låtar igår. The Tonight Show var lyckad såtillvida att jag, och gästerna, hade förbannat trevligt överlag. De som kom dit hade roligt. Ändå är det synd att vi inte får dit fler människor. Ska göra en insats i veckan som kommer och hetsa folk än mer intensivt. En mycket ung tjej som kom dit gjorde sitt till för att sänka stämningen lite. Hon hade något vilt i ögonen redan när hon kom in och när jag som bäst höll på att slänga igång Leila Ks "Electric" började den unga tjejen plötsligt putta aggresivt på en blond flicka som satt mot väggen. David, min medklubbare, visade tåga och gick emellan konfrontationen. Gott så, trodde vi alla, men plötsligt var den unga tjejen, i sin vita väst, i full färd med att sopa på en kostymklädd 20-somethingkille på dansgolvet. Flera fina träffar med knytnäven innan David hann dit. David körde ut tjejen på ett trevligt sätt, inte sådär vaktigt, och Maya assisterade med vänliga ord. Väl ute ur lokalen börjar tjejen öppna sig för Maya och det visar sig vara ett intensivt triangeldrama som utspelar sig. Den blonda flickan som blev puttad på var flickvän till arga tjejen. Arga tjejen hade anat oråd, trodde att flickvän hade börjat längta efter karlakropp, och begett sig dit för att se hur det låg till. Misstankarna var uppenbarligen befogade och hon bestämde sig för att ta till våld. Den här tjejen betedde sig jävligt konstigt, dåligt, och småpsykotiskt och det hela hade bara varit en störig grej om inte arga tjejen hade suttit kvar utanför fönstret och blängt och gråtit i en och en halv timme. Allt medan hennes lesbiska flickvän inte längre var lesbisk där inne. Jag blir så vansinnigt illa till mods när pojkar eller flickor uppgivet hulkar för att deras älskade slutat älska. Moralstärkt av några öl och i något slags patosrus försöker jag förmå dem alla att reda ut det hela och bli sams. Naturligtvis inget som ger någon effekt. Nästa torsdag spelar vi igen och förhoppningsvis sitter hon inte kvar där, vid fönstret, och gråter med mascaran utsmetad som fingerfärg i ansiktet.

/Goesta

Live at Max's Kansas City

Troligtvis den bästa konserten någonsin. Skivan börjar med en lätt sorl, det låter som det är ungefär 20 personer i lokalen och Lou Reed säger:

'Good Evening, we're called The Velvet Underground. You're allowed to dance in case you didn't know. And uh.. that's about it. This is called I'm waiting for the man, a tender folk song from the early 50's.. about love between man and subway, i'm sure you'll all enjoy it' (den handlar om att han väntar på sin dealer vid en tunnelbanestation)

Och så börjar de spela den som den skulle ha låtit från början. Det känns som om hela Kansas City för tillfället är fångat i en Ankeborgbubbla och Velvet Underground tar dit det elakaste från New York City utan att någon märker det.

låten tar slut och det är tyst en stund tills Lou Reed, hälften sarkastisk, hälften skärrad säger:
'Hey this crowd is freaking me out, there's like twice as many people tonight'
från 10 till 20 personer.

Och så börjar de spela Sweet Jane. Ännu en gång, precis som det var meningen att den skulle ha låtit från början.

Det är den världen jag vill till.

/Aaron

Jag älskar framtiden men..

jag hatar henne


/Aaron

...och där ligger hon, också

Jag sitter stilla vid datorn och hör Alias i bakgrunden. Mina ögon har tittat koncentrerat på långa bloggtexter alldeles för länge. Jag har pysslat med en affisch för The Tonight Show, vår 90-talsklubb. Jag har druckit en och en halv liter mineralvatten med citronsmak. Jag har läst ur en diktsamling av Gunnar Ekelöf, för skolans skull. Jag har sett Idol 2005. Jag har undrat hur det kommer sig att ingen säger åt de här människorna att det vore en bra idé att kanske stanna hemma istället. Jag tror kanske att många av dem alltid tagit till sig av omvärldens kalla och elaka omdömen och plötsligt en dag slutat lyssna. Börjat tänka att "ingen kan knäcka mig" och "man måste tro på sig själv" och "de är bara ogina som säger att jag sjunger dåligt". Sen står de där, plötsligt förnedrade inför någon dryg miljon och tillintetgjorda för en lång tid framöver. Jag skrattar åt dem. Jag lider med dem men mest av allt skrattar jag åt dem. Vet inte hur sympatiskt det är egentligen?

Och där ligger hon, också. Min flickvän. På soffan i tunna, blanka, pyjamasbyxor och sover. Hon är outsägligt vacker. Hon doftar fantastiskt. Hon utstrålar liv och en värme jag inte trodde fanns. Hon får mig att tro på svensktoppstexter och ett liv fyllt av glädje. Hon får mig att känna att jag redan är i mål.

/Goesta

Du är inte min morfar

Ett bokomslag och text till baksidan av boken,
som jag gjorde i natt till skolan.




Du är inte min morfar, är historien om lille Pep. En modig pojke
som vid 4 års ålder tröttnar på sitt inrutade liv i en slovakisk småstad.

Hans familj lever stillsamt på en av stadens få kvarvarande gårdar.
Här trivs de med att simpelt andas in det vackra landskapet och
knyta vändskapsbanden hårdare och hårdare med resten av bygden.
Det är inte konstigt att Pep vill bort. Bara något år gammal börjar
paniken spridas över hur hans föräldrar tar en bit av varje människa
de pratar med och sätter den på sig själva.

Hur kan de vilja göra så? Till en början kan Pep bara iakta hur varje
människa han känner långsamt börjar likna den andre. Han behärskar
ännu inte språket tillräckligt för att säga ifrån på skarpen, men redan
här förstår han att den enda vägen att slippa undan detta förfall är att
ha en fullkomlig integritet. Utan ursäkter eller hänsyn till omständigheter.

Samma månad han lär sig att gå, börjar han dagligen att fly ut
i skogen, eller drälla runt på stadens gator där han gör sitt bästa
för att ändra på ordningen. Det är inte ovanligt att han är borta
flera dagar i sträck. Till slut blir situationen ohållbar.

-Jag är född i fel familj! Här kommer jag aldrig att bli väldig!
vrålar Pep, och stirrar blint in i sin morfars ögon.
-Ja, om du säger så. Men varför är du så argsint? Du kommer att få
massor av tid att leva som du vill.
-Vilken tid? Exakt vilken tid menar du?! Jag har all tid jag behöver
just nu. Om jag väntar mycket längre kommer min tid bli din tid,
precis som alla andra häromkring. Ni färgar bara av er på varandra
tills ni omöjligt och oåterkalligt kan bestämma vilken tid som är
eran och vilken ni så gladligen förstod hos någon annan.
-Det handlar om förståelse för andras perspektiv, Pep. Om du alltid
står själv med dina egna tankar, kommer de bara bli sanna ur
dina ögon.
-Aldrig! Ni vågar inte se era tankar explodera. Därför lägger ni
försiktigt fram dem på ett bord med en vänlig ton så att alla kan
suga åt sig dem och hävda dem som sina egna. Det, om någonting
är förljuget och för sent. Mina tankar ska förbli rena!

Dagen efter försvinner han. Och här börjar vår historia.
Här börjar Morfars jakt efter Pep. En storslagen resa ur två olika
syner på livet, och en värdemätning mellan integritet och öppenhet.



/Aaron

Efterlysning

Senast jag såg honom var i början på Juni. Sedan dess är han spårlöst försvunnen. Skymtade han inte förbi i en sportpanel i SVT för ett par veckor sedan? Jag tror det. Sedan. Borta igen. Har Expressen tagit bort honom för evigt? Kan man göra så?
Vid försvinnandet bar han en urtvättad svart t-shirt och över axlarna sin humor. Han gick aldrig hemifrån utan god smak och säker stilkänsla så sannolikt bär han den med sig även nu. Upphittad Olsson lämnas omedelbart in till Expressens sistasida i söndagssporten. Obs! Hittelön!

/Goesta

Förnamn eller efternamn - en labyrint

En kille och tjej bredvid mig under Sverige - Bulgarien igår pratar om kommentatorer och Zlatan:

-Jag tyckte det var lite konstigt i början, precis när han kom, att de bara kallade honom för Zlatan. Det är nästan lite rasistiskt. Jag menar, de borde ju säga Ibrahimovic, det är ju hans efternamn.
-Ja..
-Fast i och för sig, Ibrahimovic är ganska svårt att uttala.
-Nej, det är väl inte så svårt..
-Kanske inte.. men nu har man ju vant sig vid Zlatan

Hur??

/Aaron

Politik!

Vet inte varför jag skriver om politik här, när jag så uppenbart inte har alla hästar hemma. Men here goes nothing.
Halvligger ensam på divanen (ok, soffan) och ser partiledardebatt på SVT. Tycker att Moderaterna borde värva Isobel som verkar otroligt vettig trots sina annars så tvivelaktiga värderingar. Fredrik Reinfeldt är då verkligen ingen Bo Lundgren. Det är nog moderater över hela Sverige glada över. Han är vansinnigt trivsam och samtidigt skarp, Reinfeldt. Hans enda svaghet är de få gånger det börjar, Lundgrenskt, blixtra föraktfullt i hans blick.

Göran Hägglund och Maud Olofsson märker jag aldrig alls vid sådana här tillställningar.

Lars Leijonborg däremot. Han tar alltid gott om plats och svettades dessutom rejält idag. Det är otroligt tydligt att det är trots, snarare än tack vare, sin ledare som liberalerna drar sin tio procent.

Lars Ohly bättre och vettigare än vanligt nu när han slapp örfilas med kommunistoket i tid och otid. Likförbannat har han långt kvar till charmen. Han ser alltid lite manipulativ ut.

Wetterstrand var kvällens MVP. Rolig, glad och knivskarp i mina ögon. Detta som företrädare för ett parti jag aldrig skulle rösta på. Till och med Göran mimade bra till henne några gånger. Lite klappandes på huvudet.

Göran Persson har tyckts trött och vansinnigt uttråkad senaste året. Han brukar alltid skärpa sig och bli nyputsad och välansad och sylvass när valdagen närmar sig. Säkert blir det så också denna gång. Nu var frisyren sne, han vankade av och an, ställde sig i vägen för kameran, kliade sig mot bordet, kommenterade högt i andra debattörers inlägg och skrattade åt sina motspelare. Han är underlig och någonstans oemotståndlig i hur full han är av sig själv. Jag kan inte låta bli att fascineras av honom. Han har delvis förstört Sverige men likförbannat är han en kul kuf att ha som landspappa. Tycker jag. Finns inte en chans att jag skulle rösta på honom men jag är imponerad av honom. Tror att han kommer pulvrisera den tuffa alliansen (se där, en vits) vad det lider men idag verkar han fullkomligt vilsen.


/Goesta

Snygg ibland.

Ibland när jag duschat, smetat lukta gott i armhålorna, borstat tänderna och tagit på mig en trevlig tröja kan jag ställa mig i spegeln och tycka att jag är förbannat läcker. Det händer sällan men ändå ibland. Idag är ingen sådan dag.
Ska se Sverige - Bulgarien och sedan åka på födelsedagsfest. Har köpt en flaska argentinskt vitt vin till mig själv och ser fram emot att öppna den. Egentligen borde jag inte ha något att vara ledsen över. Ändå sitter jag och känner mig ful, dum, tråkig, ointressant och illa omtyckt som vore jag en 14-årig flicka för små bröst. De där känslorna kommer lika sällan som de om Goesta som en supersnygg sexmaskin (hrm) men det är rätt frustrerande när de dyker upp. Fan. Skit. Kuk.

/Goesta

Om jag vore en...

Om jag vore en filmkaraktär önskar jag att jag var Cool Hand Luke. Om jag vore en superhjälte önskar jag att jag var spindelmannen. Om jag vore en rullstolsbunden önskar jag att jag var Vic Chesnutt. Om jag vore en kvinna önskar jag att jag såg ut som Helena af Sandeberg. Om jag vore en författare önskar jag att jag skrev som Kurt Vonnegutt och Strindberg på samma gång. Om jag vore en fotbollsspelare önskar jag att jag var Ian Rush. Om jag vore en rockstjärna önskar jag att jag var George Harrison. Om jag vore journalist önskar jag att jag var Fredrik Strage. Om jag vore intellektuell och rolig på samma gång önskar jag att jag var Fredrik Lindström.

Vem skulle du vara?

/Goesta

Tom och vidunderligt alldaglig

Min 90-talsklubb igår, The Tonight Show, var ingen given succé men likväl förbannat rolig. För mig i alla fall. Gustav Fridolin, av alla underliga människor, var där och drack rysk budgetchampagne och betedde sig lite som en överklasslyngel. Jag blev väl full för skivspelandet och var hela tiden nära att tända cigaretter där jag stod bakom skivspelarna. Nästa torsdag ska det bli snäppet bättre.

Fredagen har ägnats åt bakfylleri och gamla rostiga Treo brus som jag hittade invirat i papper i badrumsskåpet. När huvudvärken väl är över kan det vara rätt skönt att tillsammans med sin älskade sitta i soffan och peta på varandra och äta Calzone och läsa kvällstidningar och dricka vatten ur plastflaska och sucka över dålig TV.

Vill gärna skriva något fantastiskt idag men senaste veckan har jag varit tom och vidunderligt alldaglig i mitt bloggande. Vet inte om jag har något att ge er längre. Inte för att jag tänker ta någon som helst hänsyn till det. Jag fortsätter med mina bloggtexter om ni så kommer till min dörr och kräks på mig för att de är så trista.

Jag drömde att pappa dog inatt. Det var vansinnigt obehagligt och när jag väl vaknade vågade jag inte sova mer av rädsla att hamna i samma dröm. Jag älskar honom, trots allt.

/Goesta

Tjejer som försöker mörda en på krogen

Efter att ha lämnat 90-tals klubben och via Nalen tagit en taxi till Kvarnen stod jag och väntade på två mynta-drinkar vid bardisken. En tjej synar mig uppifrån ner och säger att jag ser ut som engelsk lord.
- Jag har alltid känt mig som en
- Hur går rävjakten i år?
- Helt värdelöst
- Ja pesten kan inte ha gjort det lätt
- Nej, det finns nästan inga kvar, och fångar man en så är den helt förstörd
Hon ler medan hennes kompis drar henne där ifrån.

Jag och Lisa går in till den hypermoderna baren, hänger ett tag mot väggen, dricker upp våra drinkar, köper en varsin öl, och sätter oss på ena änden av ett bord där ett par sitter vid andra änden.
Efter en stund säger Lisa att paret precis lipade åt mig. Jag vänder mig om och dom lipar igen. Vafan tänker jag och ser att deras cigarettpaket ligger lite avsides från dem och bestämmer mig för att gör ett klassiskt move. Jag sträcker armen så långt jag kan under bordsnivån så jag bara behöver vinkla upp handen precis vid paketet och norpa det utan att dom märker det. Men jag når inte fram och är för full för att orka klura ut något nytt, så jag hoppar åt sidan i soffan, låtsas som ingenting, och ska precis smyga ner paketet i mitt knä, när de plötsligt tittar upp åt mitt håll. Jag fumlar ner paketet på golvet, ber om ursäkt för försöket, tar min öl och hoppar tillbaka. Ett problem bara. Det var inte min öl. Jag hade inte tagit med den när jag hoppade till deras sida av bordet. Tjejen undrar argt och hastigt om jag ska sno hennes öl också. Jag kommer på mitt misstag, ber om ursäkt och lämnar tillbaka ölen.

Nu var det jämnt med mina mått räknat. De hade lipat åt mig och jag hade misslyckats med att sno deras cigarettpaket. Ungefär samma dignitet. Tills tjejen bestämmer sig för att hälla ner en av deras öl i mitt glas. Lite onödigt tycker jag, eftersom jag helst inte ville dricka deras öl. Men jag hade inga pengar kvar till en ny och bestämde mig för att dricka ändå. Lisa stoppar mig.
-Drick inte, såg du inte att glaset hon hällde ur var trasigt!? det är fullt med glas i ölen!
Mycket riktigt ligger det fullt av glasskärvor i botten på glaset. Jag ställer mig genast upp ansikte mot ansikte med tjejen:
-Vafan häller du glas i min öl för? Är du sjuk i huvudet? Ok att jag försökte sno cigaretterna, men du behöver inte döda mig för det.
Hon hånler lite och säger något som inte går att tyda. Jag fortsätter:
-Helt seriöst, gå härifrån jävligt fort, du är sinnessjuk och jag vill inte vara nära dig på något sätt.
Hennes kompis drar henne bakåt, samtidigt som en annan kompis dyker upp och kastar 20-lappar mot oss.
-Här, köp egna öl.
Lisa säger att vi inte vill ha deras pengar. Jag avbryter henne snabbt snabbt och säger att det vill vi visst det, och dyker ner på golvet och samlar ihop dem. 80 kr. Perfekt, precis vad jag behövde.

Tjejen och pengarkastaren går därifrån och killen hon satt med från början sitter kvar och försöker reda ut vad som hände.
Enligt honom hade jag gett hånfulla blickar åt deras håll och därför hade de lipat. Jag förklarade att det verkligen inte var menat åt dem, utan att lisa troligtvis berättat något roligt och jag hade lett åt det utan att titta på henne. Han godtog det, och jag förklarade vidare att jag inte brydde mig om att de lipade, men att jag tyckte det var roligt att reagera. Han småskrattade lite, tills vi kom in på hans glasmördarkompis. Jag använde lika hårda ord om henne igen och den glada minen försvann snabbt från hans ansikte. Jag kom inte ihåg det exakta ordbytet efter det, men jag är ganska säker på att ingen hade mer rätt än fel. Hur som helst blixtrar han plötsligt till och dräper sin öl mot mig och mina byxor. Lisa, hjältinna som hon är, kastar lika blixtsnabbt tillbaka sin öl rakt över honom. Han går in på dansgolvet och vi hem. Jag gillar kvällar.


/Aaron

Staden som dansade med djävulen en gång för mycket

New Orleans finns inte just nu. Jag satt och kollade på CNN hela natten där de förklarade vad som tagit dens plats:

* I och med att sjön bredvid nu dränkt hela staden, har den dragit med sig människoätande alligatorer och giftormar.
* Från havet strömmar hajar in.
* Gäng har plundrat vapenaffärer och åker runt på båtar fulla med pistoler och plundrar allt de kommer över.
* Polisen står maktlös, och millitären kan inte mobilisera sig.
* Det flyter döda kroppar överallt i vattnet, och tusentals befaras döda i sina hus.
* Varje dag efter stormen, idag och imorgon kommer det vara över 35 grader varmt.
* Det finns inget rinnande vatten eller mat, och hjälpinsatserna är få.

New Orleans liksom.. den bästa staden i världen. Men det känns ändå inte overkligt att den här verkligheten utspelar sig just där. Det har alltid varit något djävulskt över staden, och förr eller senare måste det onda få en fullträff. Missförstå mig inte, jag lider med alla som drabbats, men om det här skulle hänt för 50 år sedan, och det inte träffade en lika starkt i ansiktet för att det händer just nu, med medmänniskor av vår tid, skulle jag se på det med fascinerande ögon. Så jag försöker se den aspekten nu också, simultant.

Bilder efter bilder på familjer som vadar genom vattnet på de gator där vattenståndet är under 2 meter. Eftersom hela staden är totalt avskuren från omvärlden kan de bara få reda på informationen om hajarna, krokodilerna och giftormarna genom eget vett och rykten. I och för sig lever de i den miljön och borde vara medvetna om att risken är ganska stor. Men ändå, de är helt utlämnande till precis vad de ser. Tänk att med sina sista krafter försöka ta sig till en säkrare plats, vadandes genom vattenmassor i ruiner som nyss var deras älskade hemstad, och plötsligt 10 meter bort, ser de hur en man slängs fram och tillbaka av en alligator. 100 meter bort blir någon biten av en giftorm samtidigt som ett gäng skjuter 20 skott samtidigt rakt upp i luften och plundrar någons vind. Det är fullkomligt overkligt. Men det händer just nu på riktigt. I New Orleans, staden där alla dansat glatt med djävulen.

Aaron