Där du står

Du står där, i ditt lilla kök, och försöker få den lilla ostbiten att inte gå i bitar när du krampaktigt attackerar den med din hyvel. Du står där, vid ditt lilla köksbord där du aldrig äter, och lägger skinkbitar på det grova brödet. Du står där och häller filmjölk i ett vinglas och i bakgrunden, från vardagsrummet, hör du Anders Lundin hetsa folk att stämma upp i sång. Du står där i mysbyxor och luvtröja och känner plötsligt hur dina knän nästan ger vika. Du står där med håret i stort okammat svall och du känner hur det börjar snurra. Du vet att det inte är något fysiskt, inget blodsockerfall eller någon allvarlig sjukdom. Du vet precis vad det är som slår undan dina spensliga pojkben. Det är din egen bitterhet över att saker och ting ännu inte, och aldrig någonsin, blir så som du önskat dig. Det är din samlade hopplöshets sammandragningar som tränger ända ut i fötter och händer och huvud. Det är din instängda längtan efter att någon gång skala av sig huden och blotta ditt hjärta för världen och säga:
- Här, det här är jag, gör illa mig om ni vill!
Du brer klart din smörgås. Du går in i vardagsrummet och äter din smörgås och dricker din filmjölk. Du sköljer ur glaset och ställer in smör, ost och skinka i kylskåpet. Sedan kryper du upp i soffan och undrar varför din flickvän inte är hemma ännu. För du vet att hon bit för bit lagar din trasiga kropp med sin kärlek. Du vet att hon gör det. Så du längtar.

/Goesta