Det är i alla fall så jag minns det.

Vi gick på dagis och hon var ett år äldre än jag. Matilda. Hon skulle alldeles strax flytta upp till fritids och börja i första klass. Karolina var med också, Karro, hon som alltid sjöng Carola-låtar och sa att hon skulle bli sångerska. Vi hade lekt på gården och de andra hade redan gått in.
Vi gick bakom redskapsboden och jag presenterade en lek. Alla visste vad som skulle hända. Karro fick vara Chewbacca och vakta så att ingen kom. Jag övertygade henne om det stora i att få vara Chewbacca. Allt för att jag och Matilda skulle få vara ensamma. Vi var spända, för vi visste vad som skulle ske. Jag var Han Solo och hon var Leia. De skulle kyssas. Alltså måste vi kyssas. Vi tittade på varandra där vi satt i jorden och gräset bakom det hus där uteleksakerna förvarades. Hon var vacker med sitt ändlöst långa hår och sitt stora leende. Jag var bara jag.
Vi tittade på varandra och vi ursäktade oss hela tiden med den här Star Wars-leken. Vi var tvungna att kyssa varandra. Jag lät mina läppar möta hennes och hon, som framstod som äldre och mer erfaren med sin sju långa levnadsår, lät sin tunga nudda vid min. Bara för att hon visste att det skulle vara så. Vi tyckte båda att det var spännande och Karro tyckte att det var viktigt att, likt Chewbacca, använda muskelkraft och skarp iakttagelseförmåga för att hålla vakt åt oss. Det varade i mindre än fem sekunder och vi skyndade oss in. Känslan av att ha gjort något fantastiskt och förbjudet uppfyllde mig och Matilda.
Hon slutade strax därpå och jag såg henne inte på flera år. Då var hon lång och lite kraftig men fortfarande med det långa vackra håret. Vi kände igen varandra och våra blickar möttes. Ingen av oss kunde låta bli att skratta åt den där stunden. Vi skrattade och hälsade försynt och sedan dess har jag aldrig sett henne mer.

/Goesta