Jobben före en del annat

Socialdemokraternas partistyrelse slår fast att partiets portalparagraf ska vara som följer:”Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken. Vi socialdemokrater ska vidta de åtgärder som krävs och söka de allianser som är nödvändiga för att bryta arbetslösheten och få fler människor i arbete.”

Man kan då fråga sig om socialdemokratin som politisk rörelse snarast ska omvandlas till en arbetsförmedling. Jobben är allt, och allt annat kommer i andra hand; jämlikhet, miljö, rättvisa, frihet och så vidare. Det är ingen chock att diskussionen dyker upp:

"Va? Finns socialdemokratin till för att sätta folk i arbete? De flesta (förhoppningsvis alla) socialdemokrater skulle svara nej på den frågan. Däremot betona den fulla sysselsättningens vikt för att åstadkomma det som socialdemokratin finns till för. Ökad jämlikhet, förskjutning av makt från kapital till arbete. Och i en mer vardaglig kontext, för friheten i egen försörjning, för fördelning, för att finansiera välfärden." frågar sig riksdagsledamoten Sara Karlsson i en text i Tiden.

"Om ett naturreservat som skövlas ger några jobb så ska vi alltså skövla. Om en vapenfabrik orsakar krig och död i tredje världen, men ger några jobb så ska produktionen alltså intensifieras. Om det ger jobb att skapa en låglönemarknad som sliter ut människors kroppar så är det alltså tydligen ok. Att jobben som var ett medel för jämlik maktfördelning har blivit ett mål i sig. Vi ska jobba hårt och duktigt. Inte nödvändigtvis för att få ett bra liv eller ett bra samhälle, det kanske är en bonus, men om detta står i motsättning mot varandra så har vi en portalparagraf att luta oss mot: jobben före allt annat." skriver Anna Ardin, bl a ordförande för troende socialdemokrater i Stockholm.

Samtidigt finns en annan sida:

"Att säga att en full sysselsättning är det överordnade målet för den konkreta politiken är ju till att börja med inte samma sak som att säga att vilka åtgärder som helst är godtagbara för att nå denna målsättning. Det är snarare tvärtom. Ska man inom ramen för begränsade resurser nå så enormt långt krävs tydliga prioriteringar. Bra jobbpolitik måste sättas framför dålig jobbpolitik. Hållbara lösningar framför de kortsiktiga.Visst är det så – där har Sara Karlsson rätt – att jobben har använts för att motivera tvivelaktiga positioner på såväl miljö- som vapenexportsområdet (för att ta några exempel). Visst är det så att det finns de som argumenterar för att människor ska acceptera att behandlas hur illa som helst på arbetsmarknaden och motiverar det med någon form av jobb-argument. Men det kommer vi inte åt genom att själva börja ifrågasätta målet om en full sysselsättning." skriver Johan Sjölander, landstingspolitiker i Stockholms län, i en replik till Sara Karlsson.

Jag tycker alla texter är intressanta och har goda poänger. Framför allt tycker jag det är en ideologisk diskussion som är väl värd att föra och som sossarna so far för på ett högintressant och ödmjukt sätt. Det har dessutom utmynnat i en annan diskussion om arbetets värde och eventuella egenvärde, som är superintressant. Är arbete enbart ett medel eller också ett självändamål?Sen är jag inte själv socialdemokrat så man kan med goda skäl säga att jag inte har i diskussionen att göra. Och Socialdemokraterna som parti BÖR förstås inte lyssna på mig. Jag ska inte vara med och definiera vad S som parti ska ha som politisk utgångspunkt.

Jag tycker dock att diskussionen om "full sysselsättning" som politiskt huvudmål och arbete som meningen med livet är väldigt intressant. Att den förekommer gör S mer relevant som rörelse.

Men en annan fråga behöver också ställas, efter att portalparagrafen formulerats. I alla fall ställer jag mig den. Kanske är det en del av ett - vad ska jag kalla det? - nationalekonomiskt uppvaknande jag genomgått de senaste två åren. Där jag tidigare förstått mycket mycket lite förstår jag nu mycket lite, kan man säga. Ett fall framåt.

Jag förstår i alla fall nog för att känna att Stefan Löfven och Socialdemokraterna kanske inte menar vad de säger när de skriver att full sysselsättning är det allra viktigaste:

När de säger att skapandet av jobb går "före allt annat" och att jobben ska sättas främst i "hela den ekonomiska politiken".

Snarare menar Löfven att skapandet av jobb går före allt annat i den mån marknaden inte påverkas för mycket? För inte är Löfven på väg att återta kontrollen över Riksbanken och penningpolitiken? Ska inflationsmålet revideras? Spelar löneutvecklingen roll? Går jobben före allt annat? Eller bara en del annat?

Det är en viktig diskussion. Den handlar väldigt mycket om förutsättningarna för att pressa ner arbetslösheten och den handlar om vilket samhälle vi vill ha, vilka prioriteringar som är viktigast. Hur ekonomistiskt ska samhället vara? Måste vi omfamna marknadsvillkorens konsekvenser för att alls ha en välfärd i framtiden? Hur viktigt är stabilitet? Internationell konkurrenskraft? En god miljö att göra stora vinster i? Lägsta möjliga arbetslöshet? Det är inte självklart att det är förenligt. Tvärtom.

Det här med full sysselsättning är ett område där Moderaterna och högern rättmätigt hånats från vänster för att det svajar så i resonemangen. Moderaterna attackerades också under en period av snart sagt varje S-bloggare för att de definierade full sysselsättning som ”när efterfrågan på arbetskraft matchar utbudet av arbetskraft på ett sådant sätt att priset på arbetskraft (lönenivån) varken pressar upp eller ned den allmänna inflationstakten”. Moderaterna strök då den definitionen.

I en intervju med Byggnadsarbetaren i november förra året fick Löfven frågan vad full sysselsättning innebär.

Och svarade "betydligt lägre [arbetslöshet] än vad det är i dag".

Han konstaterar att partiet inte har definierat exakt vad det innebär men att "alla människor som vill ha ett arbete ska ha möjlighet att få det". I ett senare svar säger han att man ska sträva efter "högsta möjliga sysselsättning utan att skapa inflation."

Det är ingen konstig inställning i en modern socialdemokrati. Det finns inget skandalöst där. Tvärtom är det logiskt. Men det är något annat än "jobben före allt annat".

Löfven argumenterar alltså på många sätt för att vi ska ha en jämviktsarbetslöshet, att vi alltså inte ska sätta jobben före allt annat, men vägrar gå med på att det är vad han menar (i övrigt är det ett väldigt intressant samtal där jag tycker Löfven visar sig politiskt smart och ideologiskt tydlig).

Vad en socialdemokratisk definition av full sysselsättning är och vad "jobben före allt annat" innebär behöver därmed fortfarande beskrivas i något slags klarspråk. I alla fall om det ska vara huvudfrågan för partiet.

Fick man önska skulle Socialdemokraterna konkretisera tankarna kring hur man ska förena full sysselsättning i verklig mening med låg inflation, eftersom det tycks vara vad man är inställd på. För i dag har portalparagrafen som föreslås en tydlig sådan lucka.
Penningpolitiken och riksbankens oberoende, inflationen och NAIRU, är inga kioskvältare eller valvinnare i den breda politiska debatten. Men i den smalare är det viktigt. Inte minst för att vi är mitt uppe i någon typ av skifte i hur världsekonomin organiseras (senast exemplifierat av elva EU-länders skatt på finansiella transaktioner). IMF och OECD har i delar börjat argumentera från vänster mot rådande marknadsliberala teorier, eurokrisen har visat att de tidigare ekonomiska sanningarna inte var sanna, Borgs älskade åtstramningspolitik ter sig alltmer som klasshatisk pajaspolitik, och det finns en hel hög superkloka ekonomer från mitten och vänsterut, även i Sverige, som sitter på goda idéer.

I den andra ringhörnan en höger som duckar frågan totalt. Svenskt Näringsliv och Timbro säger inte ett knyst i debatten (det är ju deras sanningar som slits i bitar nu) utan tycks hoppas att det perspektivskifte som redan påbörjats aldrig ska bli verklighet. Där behöver Socialdemokraterna, och vänstern som helhet, ta initiativet. Personerna finns på plats i arbetarrörelsen, idéerna likaså. Förhoppningsvis kan förslaget om portalparagrafen leda till att svensk vänster börjar väga de här prioriteringarna på allvar. Och kommer ut med ett progressivt perspektiv som både är vägvinnande, sant och realistiskt.

Traditionsenlig nyårsenkät!

vad gjorde du 2012 som du aldrig gjort förr? Blev sambo med katten Eskil, köpte en äkta matta, började jobba för en utomordentligt bra progressiv webbtidning och skrev ett reportage på över 30 000 tecken, som jag blev rätt stolt över. 

fick några av dina vänner barn? Jo, men i år var det färre än det varit senaste åren, då de duggat tätt.

dog någon i din närhet? Nej, gudskelov.

vilka länder besökte du? Serbien (Belgrad) och Spanien (Malaga/Fuengirola). Bra resor båda två.

vad skulle du vilja ha 2013 som du saknade 2012? Personligen: Det var ett år då jag inte saknade jättemycket men är det nåt jag hade velat ha mer av är det tid, jag "tvingades" avstå en del roliga grejer på grund av tidsbrist och kommer vara tvungen att frigöra mer tid nästa år om den plan jag har ska gå i lås. Det är ju lyxproblem, förstås.
Annars: Hoppas det kommer fler bra filmer än 2012, att det blir en riktig sommar, att teve och radio får bättre, intelligentare, bevakning av svensk politik.

vilket datum 2012 kommer du att minnas, och varför? Jag är aldrig särskilt fokuserad på specifika datum och glömmer alltid bort dem, men minns händelserna. Men den 6 augusti sticker ut, då gjorde jag min första dag på Dagens Arena efter många år på Nyheter24. 

vart tog det mesta av dina pengar vägen? Mat. Luncher och restaurangbesök. 

vad önskar du att du gjort mera av? Sovit. Läst böcker. 

vad önskar du att du gjort mindre av? Oroat mig. Jag oroar mig alltid nåt så jävulskt. Det är en väldigt stor del av min person och den är rätt onödig.

hur firade du nyårsafton? Vi hade nyårsmiddag hemma hos mig, åt hummer och räkor och ostron, och sen gick vi till Under Bron. Det var festligt! 

blev du kär under 2012? Dödskär.

bästa filmen? Typ ingen? Kanske Carnage eller End of watch.

vad gjorde du på din födelsedag? Jag och sju nära vänner åt brakmiddag på Mäster Anders. Jag åt råbiff, cote de boeuf och creme brulée. Det var rätt så underbart. 

hur skulle du beskriva din stil 2012? Skjorta och byxor. Lite ensidigt men åtminstone oerhört konsekvent. 

hur höll du dig från att bli galen? Jag har en mycket intelligent och klok flickvän och mycket mycket goda vänner, det räcker långt. 

vilken kändis/offentlig person beundrade du mest? Martin Schibbye och Johan Persson. Adele (alla år). 

vilken politisk fråga gjorde dig upprörd? Alla. Alla. Alla. Men de växande klyftornas fruktansvärda konsekvenser är väl det just nu allvarligaste inrikespolitiskt. Det leder i sin tur till så mycket annat väldigt dåligt. Utrikespolitiskt vet jag inte var man ska börja. Allt som rör Syrien sliter ju sönder en. Allt som rör den ekonomiska krisen, framför allt i eurozonen, gör en ju extremt oroad inte minst för att vi håller på att förstöra den europeiska demokratin som vi känner den.

vem saknade du? Pappa emellanåt.

vem var den bästa nya personen du träffade? Jag har träffat massa kompisar till Annahita som är väldigt bra folk och jag har fått ett stort gäng nya arbetskamrater som är alldeles utomordentligt bra! Är glad att jag hängde med David igen också, som jag växte upp med men knappt träffat de senaste typ 15 (?) åren. Min älskade nya bekantskap katten Eskil har ju gjort ett rätt omfattande avtryck på mitt liv också. Minst sagt en av de bästa nya personerna.

De tio bästa filmerna 2010-2012

Jag och några brukar tipsa varandra om filmer i en lång facebooktråd och nu bestämde vi oss för att lista de tio bästa filmerna under 10-talet. Vissa av dem är faktiskt gjorda redan 2009 men vi utgick ifrån det år då de hade svensk premiär. Håller ni med? Vad saknar ni? Bilden är gjord i PAINT!

Högerextremismen är hotet även om det finns vänsterextremistisk idioti också

Jag tänkte snabbt (eftersom jag ska iväg) försöka förklara vad jag menade på twitter när jag i dag, liksom många andra, reagerade på Tobias Brandels kulturtextartikelnyhetsdebattartikel, under vinjetten "PERSPEKTIV", där han skriver som följer: "Attackerna mot Pridefestivalen kommer inte längre från högerextrema utan från vänsterextrema. En israelisk dokumentärfilmare stoppas efter oro för politiska aktioner, poliser och militärer är rädda för att gå i paraden på lördag. Håller queeraktivister på att kidnappa hbt-rörelsen?"

Brandel vet möjligen något jag inte vet om ett nytt vänsterextremt hot mot Pride men vad han redovisar i texten blir direkt missvisande. De obehagligheter och påhopp som deltagande poliser och militärer som deltar i Pride fått utstå från vissa vänstergrupper är ingalunda något nytt och kritiken mot enskildas deltagande i relation till andra konflikter har också funnits med hela tiden. Det gör det inte mindre allvarligt förstås men att samtidigt säga att hotet INTE kommer från högerextrema och att det är queeraktivister som nu försöker "kidnappa" rörelsen är att bidra till mindre, inte mer perspektiv. Det säger jag inte för att jag har sån otroligt bra koll på debatten inom hbtq-världen, jag följer den intresserat men har blott ytliga kunskaper. Däremot följer jag de högerextrema mer noggrannt.

Och att inte alls peka på att det är från höger, från nationalister, som Pride framför allt hotas eller attackeras - i sådan utsträckning att parader stoppas innan de ens börjat - är i sig att missa något oerhört viktigt. Som jag ser det är det nationalistiska hotet om våld mot hbtq-aktiva i Europa, och Sverige, akut.

Vad gäller vem som söker kidnappa hbt-rörelsen så lyfte jag fram att EDL-deltagare och andra counterjihadister (som omfamnar allt de kan använda i sitt muslimhat) som samlas i Stockholm den 4 augusti, samma dag som Prideparaden hålls. De är nära sammanlänkade med de nationalister som hatar och attackerar homosexuella runt om i Europa, vilket i sig är en del i det. Den andra är att de i allra högsta grad försöker plocka antimuslimska poänger på att samlas samtidigt som till exempel Pride.

I engelska Bristol samlades EDL samtidigt som Pride den 14 juli, i Tammerfors i lördags samlades FDL (Finnish Defence League) samtidigt som Pride och den 4 augusti gör de alltså samma sak i Stockholm. När Brandel missar att alls nämna detta blir hans text direkt vilseledande.

Ett år senare.

Det är i dag ett år sedan Utöya och jag följer just nu minnesgudstjänsten på teve. Jens Stoltenberg visar i dag, liksom han gjorde för ett år sedan, liksom han gjort hela året, exempel på precis det stora ledarskap som kan göra skillnad i kris. Jag skrev om det för ett år sedan här och det gäller än mer i dag. Den prövningen han befunnit sig mitt i är förstås omänsklig.

Jag skrev också fem dagar senare om hur jag hoppades att de muslimkritiska röster som så slentrianmässigt sprider bilden av invandraren och muslimen som ett problem eller ett hot skulle tänka efter och kanske förändra sitt sätt att diskutera och uttrycka sig. I dag läser jag Petter Larssons text om att inget tycks ha hänt. Det är lätt att hålla med och det är väldigt sorgligt. Men det är, som Øyvind Strømmen konstaterar, bara en del av sanningen.

För Nyheter24 innebar händelserna den 22 juli 2011 att de initiativ vi tagit för att få en utförligare bevakning av högerextremism och rasism i allmänhet och Sverigedemokraterna i synnerhet visade sig ännu viktigare. Den bevakningen har vi gjort bättre än alla andra de stora medierna och där tycker jag de har mycket att ta igen med sina större ekonomiska muskler. Jag har ju slutat på Nyheter24 men är säker på att de kommer fortsätta göra minst lika mycket och minst lika bra alldeles oavsett. Även på Dagens Arena kommer jag förstås att skriva om främlingsfientlighet, muslimhat och rasism. Det kommer alltid vara en av de viktigaste saker jag kan engagera mig i, dels för att frågan är så avgörande, dels för att den lever så intensivt just där jag arbetar som mest - på internet.

En av dagens viktigaste texter är denna, om Breiviks idévärld, och denna, om att Breivik tog vid där retoriken brukar sluta.

För övrigt tycker jag det är fruktansvärt svagt att Fredrik Reinfeldt inte deltar i några minnesceremonier eller deltar mer i sorgen än via ett kort nästan standardiserat brev till Jens Stoltenberg. Det är illa inte bara för att Norges trauma är något vi bör dela utan också för att traumat i allra högsta grad också är svenskt. Så många svenskar berörs konkret av det som hänt, varje dag, och Reinfeldt - som valde att åka på charterresa förra året, två dagar efter massakern och terrordåden, väljer alltså också i år att hålla sig undan. Det är genant och väldigt sorgligt. Annars tänker jag mest på de anhöriga och de överlevande i dag. De som finns kvar här och inte kan, inte vill, inte klarar att gå vidare. De som inte accepterar sitt öde utan fortfarande lider alla de kval vi andra, med den distans vi har, slipper.
 

Därför tyckte jag Mikael Sols inlägg var rätt bra

Jag läste och länkade till det här inlägget på twitter i går eftersom jag tyckte det var intressant. Men de flesta jag ofta har hyfsat liknande åsikter som tyckte tvärtom att inlägget var förfärligt eller vidrigt eller så urbota dumt att de bara skrattar åt det typ. Jag fattar inte den grejen. Självklart förstår jag att texten är ute på djupt vatten, som snubbar per automatik är när de försöker skriva något som helst relaterat till hur kvinnor förhåller sig till eller kan förhålla sig till sina kroppar. Det är därför oftast en bra idé att undvika det, det är såklart inte upp till snubbar. Men det intressanta i texten är ju om och i så fall hur man ska ändra sitt beteende sedan man kommit till insikten om att samhället är kroppsbesatt och kvinnohatiskt. Och gör man det? Vilka gör det? Vilka gör det inte? Varför? Dessutom, och det är kanske det jag tycker är mest intressant: Förändras sättet vi förhåller oss till de privata uttrycken – här instagrambilderna - när de blir offentliga, likeade eller inte likeade och får fler eller färre followers och kommentarer? Bör det förändras? När samhället utvecklats på ett sånt sätt att vi inte bara konsumerar produkter utan också själva är produkten - samt konsekvent den viktigaste marknadsföraren av andra produkter – hur ska vi problematisera att vi nästan enbart tycks efterapa och reproducera marknadsuttrycket? För även om det varierar mycket mer än att kvinnor visar kropp och nagellack och män kött, whiskyglas och nån jävla pale ale så varierar det trots allt inte mer än att vi kablar ut exakt det marknaden vill att vi ska sälja till varandra. Där det tidigare varit marknaden som kablar ut produkter som profiterar på kvinnohatet (och andra hemska marknadsuttryck) är det i stället emellanåt vi själva som säljer det med våra egna kroppar. Det tycker jag är värt att fundera på även om det innebär att vi pratar om kvinnokroppen nu igen.

bra

boom

Just det. Sa jag att jag träffat en tjej? Som jag är kär i. Nej, det sa jag kanske inte. Men nu vet ni i alla fall. Meddelas endast på detta sätt.

jag och sportchefen spekulerar om en mörk framtid

jag: grejen är ju också att vi har kombinationen av enorm privat skuldsättning och tilltagande arbetslöshet + nolltillväxt + utarmade socialförsäkringssystem
det kommer slå så hårt när det väl slår
Björn: Japp. Och det är väl bara en tidsfråga?
jag: ja, alltså
det är ju pågående redan
Björn: Men varför sätter ingen egentlig press på regeringen att besvara hur pass förberedda Sverige är inför en stundande kris?
jag: den stora förändringen är ju att västvärldens tid som imperium kanske är över helt. kanske. kina och asien i övrigt tar ju över
och det drabbar grekland nu
och oss snart
eftersom vi är en del av eu
och usa har ju samma öde typ
grovt generaliserat
så är det ju dit vi är på väg
de har till och med sagt, en utrikesminister i kina, typ att "nu är det er tur att bygga åt oss"
eller vad han nu sa
Björn: Jag är beredd att hålla med. Men samtidigt kommer det under en tid finnas ett värde för Kina, Ryssland och arabvärlden att hålla oss flytande.
Men ja.
Inom kort bygger vi för dem.
helt klart.
jag: hålla oss flytande ja.
men
de vill ju ha väldståndet vi har
på vår bekostnad så klart
det är den enkla vägen
och nu är de usa:s största långivare
och eu:s största investerare
enbart kina
hu jintau är världens mäktigaste man
och vi sitter generellt rätt naiva och tror att det är omöjligt för att vi är vana vid att väst bestämmer
Björn: Mmm.
Exakt.
För när Kina väl bestämmer sig att hoppa av dollarn, då briserar helvete fullständigt.
jag: jepp
och usa har ju redan pressat dem att ha en mer "sann" värdering av den egna valutan
och de ba: fuck u
och usa ba: ja förlåt
så ser maktrelationen ut nu
typ
Björn: Det luktar en krönika hela vägen bort till mitt lilla hörn.
jag: haha
jag har försökt
skrev ju min nyårskrönika om detta
men det är svårt, jag är alldeles för oinsatt och tycker det är för svårt för att kunna vara övertygande
Skickat vid 10:08 på måndag
Björn: Jag förstår.
Och dina farhågor var rätt tydliga i nyårskrönikan.
Du skulle dock kunna göra en känslouppdatering på den?
jag: ja, jag vete fan, men jo, det känns som att man borde läsa på om detta. står vi inför en historisk kris (det vet vu ju att vi gör med euron) och ett historiskt skifte (det vet vi ju också) som förändrar allt (det vet vi inte ännu) så borde man såklart läsa på.
Skickat vid 10:11 på måndag
jag: SEN ska vi inte glömma demokratiuppluckringen heller
Skickat vid 10:13 på måndag
jag: i EU, där Italien och Grekland nu styrs av utnämnda, ej folkvalda. I hela EU där vi lagstadgar viss politik. I USA där man permanentat lagen som gör det möjligt att internera vem som helst hur länge som helst utan att åtala eller ge rätt till advokat. Och att EU nu erkänner Kina som marknadsekonomi. Demokrati är SÅ ute.
och det ryska valet är knappast demokratiskt heller som du vet.
Björn: Du ser. Du har ju mängder med stoff till en krönika. Så länge du är öppen med att det är farhågor som succesivt blivit "värre"... Eller?=
jag: nej, det kan bli ett blogginlägg men det är för ytligt och svajigt för att bli en krönika av alltihop
kanske kan välja en del av det och ta reda på mer
men
du vet
vill inte skriva en krönika om nåt där nån kan säga
DU HAR INGEN KOLL
och ha rätt
Björn: hahahahaha

Jag vill faktiskt fortsätta vara fixerad vid strukturer

Efter att Chris Brown uppträdde på Grammys uppstod en diskussion om hur lämpligt det var att bjuda in honom, han är trots allt rätt nyligen dömd för den minst sagt brutala misshandeln av sin dåvarande flickvän, Rihanna. En första tanke är: Grammys väljer vilka de vill bjuda in och kunde valt att avstå bara för att de inte vill stärka Brown eller ge honom den bekräftelse han möjligen får på att hans agerande är okej eller att han inte behöver reflektera mer över detta. Det finns, om än extremt haltande, paralleller till hur våldtäktsmannen i Bjästa välkomnades i kyrkan på skolavslutningen (dålig jämförelse, jag vet, men det finns några beröringspunkter).

Men diskussionen hamnade inte där. I stället började det väldigt snabbt, på facebook, twitter och i bloggkommentarer handla om att Chris Brown/kvinnomisshandlare/våldtäktsmän/pedofiler (allt buntas ihop) förtjänar att dö och inte borde omfattas av vanliga regler. Man demoniserade och monstrifierade, precis som man gjort år ut och år in i antiintellektuella och spårade samtal. Rebecka skrev ett bra inlägg om detta.

"En sak som jag har tänkt mycket på, och som jag gärna vill diskutera, är sanktioner och straff när det kommer till män dömda för kvinnomisshandel. Samt hur otroligt enkelt det är att moraliskt döma en för dig okänd person (as in han är ingen vän) till ett evigt liv i karantän, och hur komplicerat det genast blir när samma män råkar vara vänner eller bekanta och finns i våra egna kretsar. Och hur det, precis som skammen som omgärdar sexbrott, står i vägen för ett samtal PÅ RIKTIGT. För att kunna ha det måste vi låta de här männen vara människor." skriver hon.

Samtidigt skriver klipska twittrare plötsligt, apropå detta, att de vill hugga kuken av våldtäktsmän med hivsmittade yxor, att man ska hänga ut pedofiler, att man har rätt att veta om det bor en kvinnomisshandlare i ens hus, och att man är antifeministisk om man inte håller med om detta. Jag hade inte blivit ett dugg förvånad om de här åsikterna kom från de röster som vanligen brukar vädra den här typen av retorik: SD:s kvinnoförbund och de högraste högra inom KD. När strukturmedvetna människor plötsligt släpper strukturanalysen totalt blir jag förvånad och lite tjurig.

Dels för att demonisering och monstrifiering och öga för öga-tänk och alltid är ett bakslag. För i min värld bekämpar man all kriminalitet genom att förstå den och förklara den, att problematisera den och leta efter orsaker. Samt utkräva personligt ansvar. För det personliga ansvaret är ju alltid avgörande, make no mistake, du ska stå till svars för det du gör. Men för att bekämpa dem och förhindra att en gärningsman återfaller i brott eller för att se till att antalet nya gärningsmän blir så få som möjligt finns bara en väg: Att alltid kontextualisera och se sammanhangen och strukturerna. Så funkar det, som jag ser det.

Att vissa brott gör en argare och att detta därför inte gäller pedofiler/våldtäktsmän/whathaveyou är inte ett argument. Tvärtom. Själva kärnan i civilisation är väl att den personliga ilskan eller indignationen inte ska diktera villkoren. Rättsstaten ska skydda oss från inte bara andras utan också vårt eget raseri. Typ.

Dessutom är synen på kvinnan som "förstörd för all framtid" eller fråntagen "allt" eller "scarred for life" när hon våldtagits inte heller feministisk från där jag står. Alltså - den enskilda kvinnan kan naturligtvis vara det och det händer förstås hela tiden. Men de allra flesta brottsoffer går tack och lov, trots allt, vidare med sina liv och är i första hand något annat än det brott de utsatts för. Synen på kvinnan som förstörd för all framtid efter ett övergrepp är patriarkal till sin natur. Stigmat är patriarkalt. Visserligen är det fortfarande extremt påtagligt och på så sätt blir kvinnan mer förstörd för livet än hon borde vara, men när vi ger förövaren den vikten i diskussionen att han kan välja att ta eller inte ta ifrån offret "allt" så gör vi honom till en långt mycket mäktigare figur än han bör vara.

Jag är en snubbe som inte utsatts för några övergrepp eller misshandlats av en man och bör därför vara extra försiktig med hur jag uttrycker mig och vilka friheter jag tar mig i en sån här diskussion. Det är jag medveten om. Tidigare har det förekommit diskussioner om ordet "manshat" och HAT över huvud taget, inte minst på twitter. Där har jag tyckt att hatet är rimligt, att hatet är nyttigt och att hatet är förståeligt. Jag delar manshatet, till och med. Men bara när vi inser att det är vanliga män - myself included - som utgör patriarkatet och upprätthåller och utgör strukturen. Inte om manshatet är ett uttryck för att vi vill starta lynchmobbar och kastrera enskilda förövare. Fuck det. Dem vill jag behandla och rehabilitera. Det är mannen som fenomen, maktfaktor och våldshärskare som är värd att hata.

Det slår också fel när folk i diskussionen pratar om att den som hade erfarenhet av såna här saker skulle tyckt si eller så. Det är ju det som är grejen. Det är ju det som är hela problemet. Det är ju det som är själva knäckfrågan. Det är ju det som gör att diskussionen om våldet och övergreppen måste innebära att man lyfter blicken:

Nästan alla har ju erfarenhet av det här.

årsenkät!!!!!

Jag brukar göra nåt sånt här varje år. Förra året här, till exempel. Nu kör vi igen, så att jag kan gå tillbaka och kolla och komma ihåg.

vad gjorde du 2011 som du aldrig gjort förr?
- Vet inte riktigt, men det första jag kommer att tänka på är att jag blev panelmedlem i P3 Populär och var med där fem gånger. Det var så himla kul och jag gillar verkligen radio på alla sätt. Synd att de lagt ner nu, men jag tänker att jag ska göra mer radio FRAMÖVER. Och att jag sprang! Sprang långt, och ofta, det har jag aldrig gjort förr. Stor glädje i detta!
fick några av dina vänner barn?
- Ja, men det var inte samma babybooooooomande som det varit de senaste åren innan direkt.
dog någon i din närhet?
- Nej, lyckligtvis har jag inte varit på en enda begravning i år. Gudskelov.
vilka länder besökte du?
- Var bara i Sverige i år!
vad skulle du vilja ha 2012 som du saknade 2011?
- Svår fråga! Färre selfloathing självhatardagar (även om det nog ingår i att vara människa att ha ett gäng) och fler av riktig klassisk glädje.
vilket datum 2010 kommer du att minnas, och varför?

- Bryr mig inte så mycket om datum asså. Men det var fint att fira min mammas 60-årsdag den 26 april.
vart tog det mesta av dina pengar vägen?

- Förutom vardagsutgifterna (hyra liksom!) var det en dyr fin soffa som jag älskar och massa restaurangbesök som jag älskar (min bästa hobby, när man har råd) och det allmänt slarviga leverne man ägnar sig åt med jämna mellanrum. Dvs: Vin, taxi och sån skit.
vad önskar du att du gjort mera av?
- Hade velat åka utomlands tror jag, och sprungit och tränat mycket mer under hösten, samt varit tydligare i en massa lägen, jag är en liten fegis i bland i vissa situationer.
vad önskar du att du gjort mindre av?
- Ältat, deppat, varit arg och grinig på skitsaker, o s v.
hur firade du nyårsafton?

- Nyårsafton mellan 2010 och 2011 firades på Marie Laveau med bland annat Andreas. Det var toppen. Nyårsafton mellan 11 och 12 firades hemma hos mig med hummer, ostron, räkor och vin, samt sent häng på Under bron. Bra skit!
blev du kär under 2011?
- Nej, det blev jag aldrig, länge under året trodde jag att jag aldrig skulle kunna bli kär igen, att jag inte hade några passionerade känslor kvar, bara rationella (SÅ DEPPIGT OM DET HADE VARIT SANT!) men nu ser det plötsligt betydligt bättre ut, typ.
bästa filmen?
- Play.
vad gjorde du på din födelsedag?
- Minns inte! Vad tusan gjorde jag? Inget särskilt tror jag.
hur skulle du beskriva din stil 2011?
- SNYGG MAN var målsättningen, hela året. Inte skön kille, busig grabb eller hipp snubbe, utan SNYGG MAN. Då och då lyckades jag känna mig just så, som en snygg (ni vet de få få gånger man känner sig snygg, den boosten!) man (så trött på män som försöker vara pojkar).
hur höll du dig från att bli galen?
- Mina vänner höll mig hyfsat förnuftig som vanligt, men sen gör ju frånvaron av extremt uppslitande bråk, emotionella konflikter och krigiska tårar också sitt till för att man ska känna sig ogalen.
vilken kändis/offentlig person beundrade du mest?
- Adele och Ali Esbati.
vilken politisk fråga gjorde dig upprörd?
- Typ alla. Men allt som rör integration och invandring gjorde mig extra rasande 2011 eftersom så många, inte bara sd-tokar, sa så mycket dumt (inte minst typ Birro, Neuding, Ulf Nilson och Axess-Johan Lundberg bidrog ju till ens framtida aneurysm).
vem saknade du?
- Mitt ex, min pappa och alla de vänner jag träffade alldeles för lite eller inte alls.
vem var den bästa nya personen du träffade?
- Svårt att välja en enda men jag tycker att några nya EXTRA välkomna personer som dök upp i olika former var Niklas Derouche, Annahita, Dalenius, Christin, Victor Bernhardtz, Daniel Swedin, Lisa Ekman, Anders Eriksson, Maria Georgieva, Erik Wiklund och Kristina Lindquist men jag är också övertygad om att jag glömmer att nämna ett par stycken. FÖRLÅT I SÅ FALL.

God fortsättning osv.

oomkullrunkeligt grundtillstånd?

Jag är hemma sjuk men är typ nästan snart frisk igen, i alla fall i morgon, det ordnar sig.

Har haft feber och typ sovit dygnet runt eller yrat framför datorn i sängen men nu börjar det gå över.

Tänker på massa saker men kan inte riktigt skriva om det på ett avslappnat sätt. Delar av det är mer för att jag helt enkelt inte har lust, delar för att det börjar kännas så löjligt, tjatigt, eller i alla fall just nu patetiskt. Pallar inte älta detta i dag.

Är på sätt och vis ganska arg. På "världen".

Men men.

Ibland tänker jag att det ändå inte spelar någon roll om, att känslorna ändå är kemi och att den kemin är ganska konstant med vissa variationer, men att man ändå alltid har sitt grundtillstånd man sitter fast i som kvicksand, som att det var medfött. Mitt grundtillstånd är alltså helt okej. Jag är ingen deprimerad person eller så, nej nej, jag fungerar väl. Men det tycks egentligen, över tid, påverkas ganska lite av vad som händer i mitt liv. Eller har jag fel nu? Lurar jag mig själv nu? Vet inte, men det känns som att ens accomplishments och civilstatus och relationer och händelserna man skapar och allt det där bara är fernissa, man mår liksom ungefär lika bra eller lika dåligt eller framför allt lika mitt emellan nästan hela tiden ändå? Förutom när katastrofer kommer. Men dem kan man inte undvika, de flesta av dem. Så de projekt man ska sträva efter i livet är de som leder till att man undviker en eller annan katatrof? Jaha. Ja, så kanske det är. Känns ju sådär eftersträvansvärt? Inte helt hundra kanske. Inte helt WOW! direkt.

Men men.

Nu ska jag kolla på teve, ta en ipren och vila lite. Ses sen.

Renegade priests and treacherous young witches

Det är så mycket upp och så mycket ner hela tiden samma lika på en gång. Jag har haft en underbart trevlig vecka och helg med god mat och gott vin och bra häng och fint folk och jag har köpt en ny dyr fin soffa, som kommer den 29 november, och jag har sett Contagion på bio och jag har liksom ätit på Bar Central och Kokyo och haft räk- och ostronorgie hemma hos mig. Och samtidigt finns en gnagande känsla som inte är riktigt bra, som inte lämnar mig, som skaver som fan.

Aja.

Gillar den här videon.



Det blir jävligt mörkt jävligt snabbt och såhär i början, när vintern inte ens börjat, så märker jag det ärligt talat inte så mycket. Det är i typ januari det börjar gnaga på en ordentligt. Man blir mer och mer utmattad. Man börjar leva hela dygn utan att se solljus. Usch, det där är tufft.

Aja.

Gillar den här gamla låtjäveln.



Jag är i ett väntande tillstånd och jag har befunnit mig i ett väntande tillstånd allt för länge.

Det stör skiten ur mig. Jag kan allt jag behöver för det jag gör, jag är verkligen skilled, jag behärskar det här - alltihopet - bättre än de flesta. Jag har allt jag behöver, lägenheten, kläderna, vännerna, teven, soffan, smaken, vinterskor och vinterjacka. Jag är utvecklad men har ändå potential. Jag är social men har integritet. Jag har trygghet. Men jag väntar ändå, väntar och väntar och väntar. Det är ju skit att det ska vara så. Ligga på sparlåga. Skumt.

Jag tänkte skriva ett sånt där Dear Me-brev till min inre 16-åring förut, för alla andra gör det, men jag pallar inte. Vad ska man skriva? Dear me, it gets worse. Dear me, det är mer underhåll än underhållning. Dear me, det viktigaste är att stå ut. Dear me, du kommer ändå tycka att det är okej. Trots att det inte är MER än okej. Dear me, det viktiga är att du kan nöja dig.

Äsch!!! Så deppigt ÄR det ju inte. Man är ju glad. Också. Oftast till och med. Det är bara att man inte ska lura nån jävla 16-åring att det kommer bli lätt eller är som svårast då. Det är svårast i alla åldrar, bara inte hela tiden, och det är därför det ändå funkar hyfsat.

Tre år sedan pappa dog idag

På min pappas begravning, vid kaffet efteråt, sa min mamma att pappa nog aldrig riktigt hade någon egen livsvilja från början och det är väldigt sant. Det var aldrig särskilt viktigt för honom och relationer, kanske framför allt till mig och min storebror de sista 30 åren, var det som gjorde att han tyckte livet ändå spelade roll. Men någon egen livsvilja. Nej, det tror jag aldrig han riktigt hade.

Men han var fin. Underbart fin, känslig och kärleksfull. Samtidigt ansvarslös, egocentrerad och neurotisk. Och en missbrukare i nästan varje dag under hela sitt liv.

I dag är det tre år sedan han dog, när jag fick ett samtal på jobbet och insåg att det var nu eller aldrig om jag ville träffa honom igen, så jag kastade mig på tåget och hamnade i Eskilstuna och fanns vid hans sida. Jag minns det så väl och jag saknar honom så mycket. Det är det enskilt hemskaste och mest svårbearbetade jag varit med om och det rör mig fortfarande regelbundet. Det är precis så hemskt som man tror att det ska vara när man tänker på att förlora en förälder, tycker jag.

Med den enda skillnaden att man överlever. Det hade jag inte trott innan. Men det gör man. Jag ville inte skriva nåt särskilt om det mer än att skriva nåt. Att jag inte glömmer vilken dag det är. Att det fortfarande spelar roll. Att man inte slutar älska någon bara för att de dör. Typ så.

Den här låten är sådär, men jag minns att han gillade den.


Såhär skrev jag för tre år sedan:
21 oktober.
22 oktober.
26 oktober.

Ryggjäveln

Jag måste sura lite här nu.

Jag sprang Hässelbyloppet i dag. Eller, jag sprang än sex av de tio kilometerna som loppet utgörs av. Vilket förstås är anledningen till att jag är förbannad, besviken, skitarg och självanklagande på ett sätt som jag knappt varit sedan jag spelade fotboll organiserat och förlorade viktiga matcher.

Det började ju så jävla bra. Jag laddade upp bra, värmde upp bra, solen sken och jag var inte för kallt klädd som jag befarade, jag kände mig fräsch och på rätt gott humör och sen kom starten. Jag började lite för fort, som man så lätt gör, man dras med, och tappade i relation till täten. Men jag kände ju ändå att jag sprang snabbt och var stark och lätt i benen. Så det var lugnt. Jag visste att det var ett bra tempo. Vid 5 kilometer hade jag mellantiden 24:06 och med den mellantiden skulle jag lätt klara mitt mål, under 50 minuter, och kanske till och med landa på 47-nånting. Men så plötsligt, högg det till i ryggen som av en kniv, eller som att någon klippt av ett snöre som allt hängde på, och jag var tvungen att stanna mitt i steget. Det gick liksom inte att fortsätta. Och det gör mig så jävla förbannad. Och jag kan inte göra något åt det.

Dels för loppet som sådant. Men också för att den stora anledningen till att jag alls började träna var att jag hade så jävla ont i ryggen. Hela tiden, varje natt, varje dag, jag smörjde in mig med skit och åt värktabletter och försökte stretcha och fan vet allt. Självklart var det effekten av ett extremt stillasittande arbete, allmän lathet och klena ryggmuskler. Det hade en kiropraktor förklarat för mig och jag hade ingen anledning att tvivla. Så för ett år sedan började jag till slut träna. Mycket rygg. I februari i år började jag också tycka att löpning kändes som en kul grej att testa. Och jag gillade det direkt. Även om jag har fortsatt träna litet på gym också.

Mycket har hänt sedan dess, jag har gått ner nästan tio kilo och blivit smal igen - som jag alltid varit - i stället för att vara slapp och ha någon slags 30-års-sambokille-mage (jag var liksom aldrig nära att bli fet, bara sådär välståndsvästvärldsnöjd lite för många dagar i veckan) fylld med fredagsmysgodis och passivitet. Jag har fått mer muskler, armar, mage och rygg, utan att se bitig ut (det vill jag inte). Jag har fått ett jävla flås och springer med lätthet en mil, utan att förta mig på en timme och som bäst klockad på 54:20. I dag var jag på väg att göra det på under 50 minuter. Denna utveckling är ju toppen!

MEN då återstår alltså grundproblemet. Att jag fortfarande inte besegrat den förbannade jävla ryggjäveln. Den återkommer. Den ger inte upp, den ska jävlas, jag kunde knappt röra mig i somras vid tillfälle och la snabbt 3000 jag inte hade på en naprapat. Jag gör typ allt rätt, allt som jag ska, jag är aktiv, lätt i kroppen och anstränger mig för att sitta, lyfta, ligga och bete mig på ett hållbart sätt. Men den fortsätter jävlas. Det får mig att vilja slå sönder ölflaskor över någons huvud.