Jag är inne och läser på Liverpools forum på svenska fans med jämna mellanrum. Mest är det dumheter som skrivs där. Och så supportrar från andra lag som är inne och skriver än dummare dumheter och tarvligheter. Men de här orden, från en Manchester United-fan (någon timme innan de spelar Champions League-final) är för plumpa för att inte uppskattas. Det är snyggt, hysteriskt roligt i all sin avskalade torrhet:

"hej fattiga liverpool.
NI och spelarna har trasiga skor.
prostituerade föräldrar
Ni letar i soptunnor efter mat.
fattiga suportrar

P.S. gerrards föräldrar är syskon. Båda är pappor. dom heter Fred och John

fuck the scousers "


Han skriver PS liksom. Bara en sån sak. Det är poesi.

HJÄLP igen.

En gång bad jag om en invite till Oink här på bloggen, och det fick jag omedelbart. Nu vill jag ha en till http://indietorrents.com/. Eller motsvarande. En bra jävel vill jag in på. Kan inte någon maila en invite till detljuvalivet@yahoo.com så blir jag oändligt tacksam.

Sett rätt sätt?

Jag har väldigt lätt för att stava, det faller sig naturligt för mig, oftast. Men det finns ett ord som alltid knepar till sig. Det är inget svårt ord. Det är sätt och sett jag har svårt att få rätt. Det är ett jävla sett, kan jag skriva, och tro att det är korrekt i flera sekunder. Eller att jag har sätt en bra film. Jag kommer alltid på mig efter en stund, men det irriterar mig ändå. Mycket.

Robin Montelius ÄR radio: "Döpa om blommor. Baka nånting."

En av mina bästa vänner, Robin Montelius, är konstnär och nattportier. Det första vill han fortsätta vara, det andra är mer ett måste. Om detta, om sina funderingar och mycket annat berättar han i P3s "Verkligheten". Han visar sig vara ett radiogeni. På riktigt. Lyssna på det här (i del 2 är han med, då och då under hela sista delen), och vill ni kika på några av hans fenomenala teckningar och grafiktryck gör ni det här.

Still - med DJ Combustion

Imorgon gästas vi av DJ Combustion - Katja och Helena - när Stills femte upplaga blir ett faktum. Det ska bli jävligt kul i den lilla baren, de är grymma de dära Combustion-människorna. Själv ska jag som vanligt spela den här:

Still, IMPERIET, Götgatan 78, 21-01, Gratis.

Finns på Facebook också.

No fear

Jag gick liksom igång igår rätt intensivt efter beskedet om Punkt SEs nedläggning och började spekulera friskt i huvudet kring vad som komma skall. Jag känner mig just nu inte sådär panisk som man skulle kunna göra, kanske borde göra, när lejonparten av ens garanterade månadsinkomst från en dag till en annan försvinner helt. Istället har jag faktiskt väldigt mycket jobb att ta tag i de närmaste två veckorna, och en pepp som känns positiv. En känsla av att jag nu jävlar ska ta tag i det här och avancera och prestera och bli riktigt grym i ett riktigt bra sammanhang. Inte rädsla, inte ännu i alla fall, trots min trygghetsnarkomani och förändringsskräck. Jag känner att jag har möjligheter, att jag har chans att göra något bra av den uppkomna situationen, och jag hoppas att känslan både håller i sig och omsätts i konkreta arbetstillfällen. Annars kommer jag börja andas allt häftigare och mer ansträngt, och bli räddare, men än så länge - lugn, ett energiskt initiativrikt lugn.

Punkt SE är död - länge leve Eric Rosén?

Fyrtiosju stycken krönikor på lite mer än ett år blev det. Vissa makalöst bra, några ganska bra och bara en eller annan som inte var så jävla spännande. I alla fall om jag själv får betygsätta mig. Men nu är det slut, otvetydigt så, och Punkt SE kom med sista numret idag, nedläggningen är ett faktum. Jag fick veta det hela genom att läsa tidningen, även om ett beklagande sms på morgonen antydde att det var dags. Inte är jag särskilt förvånad heller, för även om jag tycker att Punkt SE blivit bättre och bättre hela tiden så har jag ju hela tiden varit medveten om att det varit allt annat än en kassako. Det har varit roligt i alla fall, och min närmsta chef Fatima Johansson har varit utomodentligt bra hela tiden. Med kontinuerlig feedback och en stöttande men aldrig översnäll attityd har hon sagt till när något är bra, när något inte är det och behöver ändras eller när hon överhuvudtaget haft åsikter om texterna. Så det har varit bra. Jag har också varit ganska bra, som sagt, tycker jag själv, och det känns lite trist. Inte minst ekonomiskt. För även om jag har andra uppdrag i detta nu så är det en betydande del av min ekonomi som försvinner helt när Punkt SE försvinner. Så vad ska jag göra nu för att fylla det tomrum i plånboken som skapas? Jag har ingen aning, förhoppningsvis något fantastiskt roligt och kreativt och utvecklande och intressant och viktigt. Jag är öppen för förslag.

Sunday Funday

Jag ska glo på fotboll på teven. Men jag har i alla fall uppdaterat länklistan i vänsterspalt. Bloggar som tillkommit för att jag börjat läsa dem nu eller för att jag tidigare helt enkelt missat att lägga in dem är bland andra: Johan Orrenius, Quetzala Blanco, Martin Degrell, Fredrik Wass/BisonBlog, Ali Esbati och Philip Teir. De flesta av de där har jag läst hur länge som helst, men de har bara inte hamnat i listan förr än nu. Varför vet jag inte.

Igår lagade vi en sejfilé-rätt baserad på Niklas Mats recept i teve. Det blev jäkligt gott. Sedan kollade vi på Numb, med favoriten Matthew Perry, som var väldigt medelmåttig och bitvis till och med tramsfånig. Ikväll ska vi äta en kräftstjärtssallad enligt improviserat recept. Du då?

Lördagstipset

Hemmakväll igår med flickvännen och soffan och glassen och frukten och lugnet. Såg spanska rysar- skräckisen The Orphanage. Riktigt bra film. Krypande läskighet, ibland mer direkt sådan, och välskriven rakt igenom. Till skillnad från väldigt många ämnat läskiga filmer lyckas de faktiskt skrämma upp, samt knyta ihop påsen i slutet. Jag gillar den skarpt, för det är svårt att hitta filmer som gör en rädd. För svårt.

Här kan man ladda ner den.

Allas vår KK

"På femtiotalet var det »understödstagarandan«, på nittiotalet »bidragsberoendet« och i dag heter det »utanförskapet«. Det har alltid handlat om samma sak: somliga går i trasiga skor eftersom de blivit lata och manipulativa. Det måste löna sig att arbeta!"

Katrine Kielos skriver väldigt bra om Moderater, arbete och annat matnyttigt. Läs!

Krönika publicerad i Punkt SE fredag den 16/5

I lördags spelade som bekant Busta Rhymes på Berns. Och som bekant arresterades hans sidekick, med det ändamålsenliga artistnamnet Spliff Star, misstänkt för ringa narkotikabrott. Snuten hade hittat vad som kanske eventuellt möjligen kunde vara en jointfimp i hans askkopp på hotellrummet. Det är förstås lätt att raljera kring det löjliga i att konstaplarna avsätter omfattande resurser till en sån grej. Det är enkelt att göra sig lustig över den ganska usla utdelningen som en hel dags spaningsarbete gav. Men jag tycker att det är fint.
Jag tycker det är en skön nationell identitet att klänga sig fast vid.
Sverige kan bli känt som det land, Stockholm som den stad, där hiphopstjärnorna får gå i boja förr eller senare, vare sig de heta Snoop Dogg eller Busta Rhymes eller något annat.
Vi ska trycka dit dem, rejält, statuera ett exempel och visa på tåga. För i Stockholm finns inga problem med knarkotikum och ingen rappare ska komma undan med att (kanske) röka gräs på rummet i vårt Sverige.
Kosta vad det kosta vill, vi ska rensa upp i träsket! Det är nobelt, liksom, att det är den striden vi väljer att ta, den prioriteringen vi väljer att göra. Att resonera som att det inte är värt det, att det liksom inte betalar sig, vore ju hemskt. För effekten av att Spliff Star plockas in på kissprov ska inte underskattas. Sannolikt slutar han helt konsumera cannabis nu, tagen av den potentiella dagsbotens allvar, och framför allt blir det en signal till alla hans fans att Sverige kommer att fortsätta vara helt narkotikafritt, för all framtid.
Det känns skönt, det känns viktigt och mer än något annat känns det som ett lysande beslut av polisen. Äntligen sätter de in resurserna där de gör mest nytta. Pang säger det bara.

Pang.

Anders Tegnér-revival

Säga vad man vill om "nya" DN På Stan. I senaste numret bjuder de i alla fall på ett reportage om Leffe och Fan Heller, ett tribute/coverband som lirar Van Halen-låtar. Texten är bra, men det är framför allt layouten som väcker starka känslor hos mig. DN har valt att presentera text, bild och bildtexter som om året vore 1991 och tidningen hette OKEJ! och jag tycker att det är alldeles fantastiskt. Det är snyggt, det är finurligt och det är kreativt.

Efterlysning

Fungerande högkvalitativa torrentar till

The Life Before Her Eyes

Baby Mama

Forgetting Sarah Marshall

Någon?

Identitetskris

Omedelbart när jag kom ner för trappan och stirrade ut över maskinparken insåg jag att jag inte hade varit på ett sånt här ställe förr. Eller, jo, några gånger med brorsan när jag var tretton eller fjorton. Annars bara efter jobbet i det trånga lilla utrymmet vägg i vägg med gymnastiksalens elcentral där de hade ställt upp ett par maskiner. Jag blev faktiskt lite rädd. Jag kände mig malplacerad och plötsligt väldigt ful. Jag skyndade in i omklädningsrummet och bytte om, bland svettiga nakna män har jag varit många gånger, vare sig det har handlat om badmintonhallen eller inför fotbollsmatcher, så här var jag betydligt mer bekväm. Jag bytte om och förstod snabbt att hänglås var något man förväntades ha med sig om man ville vara trygg med sina värdesaker. Jag tog på mig shorts, skor och t-shirt och chansade - hivade in väskan i ett olåst skåp och försökte förtränga att en del viktiga saker låg däri. Det gick sådär. Jag fyllde på min vattenflaska och stegade ut, lätt förvirrad. Ännu en gång känslan av att vara ful, mina sjaviga shorts och min urtvättade t-shirt fick mig att se extra barnslig ut bland alla dyra avsedda träningskläder som rörde sig i den tack och lov halvtomma lokalen. Jag klev upp på en maskin och började röra fötter och armar, ett slags stavgångsredskap, och fick omedelbart upp en display som berättade att jag hade bränt två kalorier, sedan tre, sedan fyra och så ökade det ju mer jag svettades. Jag skämdes över min låga kapacitet, trots att jag inte visste om jag gjorde bra eller dåligt ifrån mig, jag skämdes över det låga motståndet jag hade ställt in, trots att jag inte visste om det var lågt eller högt. Jag fortsatte i 16 minuter, tills jag hade bränt strax över trehundra kalorier. Vad motsvarar det? En läsk? En kanelbulle? En Anna Skipper med vitlökssmör? Vad vet jag?

Vid andra maskiner stod män och kvinnor i blandade åldrar och såg mer kåta än utmattade ut, blickar byttes och jag kände mig våldsamt objektifierad, och inte på ett bra sätt. Jag linkade, på svaga knän, bort till en bröstmuskelpress (det låter som något man gör med kycklingfiléer innan man steker dem) där jag satte mig och flåsade. Jag gjorde tre gånger tolv repetitioner, med 26 kilo (tror jag det var), och kände mig helt sönderslagen inuti. Jag ansträngde mig för att inte skrika som en krystande förstföderska när jag lyfte vikterna fram och tillbaka. Det gick, men det var svårt.

Ännu en gång känslan av att kåthet och inte träning var temat för dagen, när killen med musklerna gick fram till tjejen med trikåerna och tuttarna och visade henne en benpressövning hon alldeles uppenbart redan behärskade. Jag blev lätt illa till mods och letade nervöst, osäkert, efter någon maskin där ryggmuskulaturen var rödmarkerad på den lilla informationslappen. När jag väl fann en satt en slank kvinna, som nyss varit på bröstmuskelmaskinen bredvid min, på den ena. Jag tvekade länge innan jag satte mig, ville inte vara en av alla förföljande äckelkillar på gymmet man ständigt hör talas om, men satte mig ändå till slut. Denna gång nitton kilo inställt, vad vet jag, jag provar mig fram, jag körde tre gånger tolv repetitioner, jag har hört någonstans att det är bra. Jag blev återigen väldigt utmattad och kände hur det värkte i kroppen.

Jag fortsatte vid ytterligare ett par stationer och led lika mycket vid varje, rent fysiskt, men blev mer och mer obrydd mentalt om de andra och om min eventuella fulhet och töntighet. Jag blev mindre och mindre benägen att tillfredsställa dem, mer och mer fokuserad på att rädda min kropp undan den stillasittande frilansdöden, och det kändes bra. Mindre än fyrtio minuter höll jag på, men det var en bra början, det blir fler gånger, snart snart, jag måste jobba mig in i detta, jag måste rädda min kropp, även om det innebär att jag tvingas genomgå en identitetskris. Jag är ju ingen gymkille. Kanske behöver jag inte bli det heller, kanske räcker det med att jag är där ibland.

for the record

Dagen till ära.

Israel kan väl fira med att sluta ockupera Palestina. Det vore värt en rejäl, kaloristinn, tårtbit på sextioårsdagen.